Jag är värd så mycket mer än det här. Du är inte värd all sorg, alla tårar som jag har lagt ner på dig. Du är inte värd all ilska, du är inte värd någonting, eftersom jag inte får något tillbaka.

Och eftersom jag inte vet längre om det är hennes påhitt, eller om det är du som bestämmer. Vilket jag aldrig kan veta eftersom du vägrar prata med mig.

Vet inte riktigt vad jag ska tro, även fast jag har känt så mycket ilska, så mycket smärta, så mycket sorg, så känns det även så hemskt att göra det här, men jag måste...

Jag måste kunna leva mitt liv, inte fundera på det som har hänt, utan titta frammåt och se mot framtiden. DU är inte värd det här, du är inte värd mina tankar.

Jag trodde att jag kände dig, och det gjorde jag, utan och innan, och hur du kunde gömma en sådan här hemsk sida för mig, det har jag svårt att förstå. Du måste ha gjömt den djupt ner i din själ, på den enda lilla svarta prick jag inte kom åt. Jag kom åt dig precis överallt, du behövde inte säga något, jag visste redan var du tänkte. Men det där svarta hålet, gömnde du... och om jag hade vetat det, hade det varit JAG som vänt DIG ryggen, inte tvärt om.

Och det här svarta hålet vet så mycket hemskare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Att en människa kunde vara så falsk, elak, och även, så jävla rädd. För det är vad du är. Du VÅGAR inte prata med mig, du vågar inte ens svara på frågor som: Hur mår du?

Det är inte lätt ska du veta. Du fanns i mitt liv för så länge, och du har varit den enda som jag släppte in så långt i min själ, Och du kommer troligtvis vara den enda som kommer få komma in dit. Eftersom DU lärde mig att man inte kan göra det, eftersom man får knivar i ryggen, och det gör tusen gånger ondare av en som man älskar, en som är en bror, en tvillingsjäl. Det vill jag aldrig vara med om igen.

Men jag måste väl ändå tacka dig för den här upplevelsen, nu håller jag på att växa min starkare, jag kommer låta min mur som du rev ner med hjälp, växa upp igen. Jag har lärt mig nu att den enda man riktigt kan lita på när det gäller ens själ, är en själv.

Det är hemskt, eftersom det är så svårt att släppa dig. Men när du inte ens kan svara på enkla frågor som Hur du mår, eller vad gör du? Så är det nog så att du vill inte ha mig i ditt liv överhuvudtaget. Och varför ska jag då plåga mig själv så här? Varför har jag så svårt att släppa taget? Jag måste släppa taget, låta mig själv bli fri och sedan får framtiden bestämma resten.

Farväl Jonathan Christensson Jag kommer alltid att älska dig