Okej, hela sommaren har gått snart och jag har fortfarande inte lagt upp några bilder på hur vi bor. Men bättre sent än aldrig :P

  Detta är mitt lilla rum

  Vardagsrummet

  En liten del av korridoren

  Och här är köket

(Vet att jag ligger lite efter här)

Vad jag skulle bjuda på för mat? Det är nog lite olika, men oftast så blir det spagetti och köttfärssås :) Det är lätt och det går fan inte att misslyckas med det. Annars så blir det pannkakor :D

Ja,nu verkar det som att det som att jag är inne i den där dryga perioden igen, med mardrömmar och sömnlösa nätter. Detta är fjärde dagen som jag inte kan sova, har till och med börjat tvätta nu och klockan är snart halv två. Förra natten somnade jag nog inte fören fyra, och natten innan dess så var det nog vid tre tiden. Det är inte likt mig. Känns som att kroppen är i full gång, eller är det hjärnan? Vågar den inte sova pga mardrömmar?  Som i natt.. helsike vad läskigt det var.

Jag ser mig omkring, gamla vanliga smedjebacken och jag står vid lekparken och känner mig dragen mot parkeringen vid ica. Men jag kom inte dit. Istället så gick jag in på Ica, kassorna står där dom står, men resten av affären har blivit ändrad. Och det är fullt med människor överallt. Ungefär som dagen innan jul, när allt det sista ska handlas. Men det är inte jul, något är så fruktansvärt fel, jag känner det i hela kroppen. Långsamt går jag emellan raderna med hyllor, hittar en jättestor hylla där det ska ligga färskt bröd, men allt är slut. Det enda som finns kvar är smulor. Människor springer omkring mig och jag känner i luften att panik är påväg. Och jag ser min pappa, men jag gömmer mig, varför det vet jag inte. Det har hänt något emellan oss, och jag vill inte prata med honom. Och fortfarande känner jag att jag måste ut till parkeringen innan det är försent.

Och sedan står jag där. Ute på parkeringen finns det en husvagn och jag går in, mamma och henrik är där, dom har badkläderna på sig och undrar om inte jag vill bada. Så jag går igenom husvagnen och kommer ner till bakgården där hemma i Saxehammar. En hund vid namn Bruno springer omkring, och jag går ner på gräsmattan, men är för rädd för att gå ner i vattnet, det är fortfarande något som är fruktansvärt fel. Mamma och Henrik uppför sig inte som dom ska. Helena är även där, men hon bor i Bertils sommarstuga och sjunger och skriker på verandan. Om vad har jag ingen aning. Sakta börjar jag gå uppför gräsmattan mot mitt hus, det ligger saker överallt, men jag vet inte riktigt vad det är. Kan inte riktigt se dom, bara att det inte ska ligga saker där.

Och sedan är jag tillbaka i husvagnen, men nu så finns det tre hundar där, och en familj jag tillhör, men som jag inte känner igen. Och det är panik. Mamman i familjen är förtvivlad och undrar vad dom ska göra med hundarna. Vi kunde ju inte ta med dom?!

Så jag går ut ur husvagnen, och står ute mitt på ett fällt, ungefär som en dal, och folk har panik, något ligger i luften och en man kommer fram och skriker:

- Vi måste stänga tunneln, dom får absolut inte komma igenom där!

Då ser jag en tunnel, ungefär som ett betongrör som man kan gå igenom om man hukar sig lite grand. Så jag går in, och börjar täppa igen hålet, så att "Dom" inte får komma in. När jag är klar ser jag vad jag har använt för hålet. Bomber, en absolut sista lösning ifall dom skulle komma.

Sedan är jag på andra sidan tunneln, jag är själv, men jag ser husvagnen uppe på en kulle. Då hör jag ljudet, jag kan inte komma på från vilket håll det kommer ifrån så jag ser mig omkring, och ett jetplan kommer farandes rakt i mot mig och försvinner. Med hjärtat i halsgropen ser jag efter jetplanet, och märker att ett till är på väg bakom mig. Denna försvinner också och det blir helt lugnt. Mannen som hade vrålat åt mig innan, är nervös, resten av människorna som jag ser omkring mig är det också. Sedan kommer smällen. Tre jetplan kommer farandes och släpper bomber på oss. Förtvivlat lägger jag benen på ryggen och det enda jag tänker på är att jag inte får bli träffad, och att tunneln måste vara skyddad. Fast det enda tunneln gjorde var att ta dig från det enda fältet till det andra.

Jetplanen kommer med jämna mellanrum och fortsätter att bomba, och jag har en fråga i huvudet: Varför och vad har vi gjort?

Jetplanen är också väldigt svåra att upptäcka, fören dom är 10 meter bort och alldeles vid marken. Jag står på mitt ställe där på kullen och ser mig omkring, beredd på att springa, men det är nästan försent när jag väl ser planen, men hinner ändå med hårstråsmarginal hoppa undan. I mina försök att inte bli träffad av bomberna kommer jag tillbaka till husvagnen och till familjen som jag inte känner igen. Allt det här har något med dom att göra, vad vet jag inte.

Jag slänger mig på en säng och räknar smällarna, hundarna är väldigt oroliga och mamman och pappan säger att vi måste ge oss av. Det är då jag kommer på att jag har räknat smällarna och vet när dom kommer komma. Så när det har lugnat ner sig så går jag fram till rummet där hundarna är, letar efter koppel och får det runt deras halsar. Men mamman säger att jag inte kan ta med mig alla tre, två av hundarna är gamla och skulle inte orka med den långa resa vi har framför oss. Alldeles då börjar bomberna falla igen, och vi måste stå helt stilla för att inte bli träffade. Efter ett tag slutar det, och med ilska och sorg stänger jag in dom två hundarna som inte kan följa med och tar med mig den tredje. Sedan är jag tvungen att stå helt stilla igen, för nästa bombräd skulle strax börja...

Sedan vaknar jag upp, vad tunneln har för betydeles vet jag inte, vilken familjen var har jag inte heller någon aning om, och vilka som bombade vet jag inte heller.

Det är sådana här intensiva drömmar som jag slåss med om nätterna, det kan vara därför som jag har svårt att somna, för när jag väl gör det, så drömmer jag. Inte alla är lika konstiga och otäcka som denna, men intensiva till 100 procent. Jag kommer ihåg drömmar som jag drömmde för månader sedan, och ibland undrar jag om jag inte bara sett en film som det har hänt i, men nej, det är min hjärna... Hatar mina små manusförfattare som sitter där i huvudet och skriver :P Kom på något bättre, ska jag drömma intensivt kan jag väl i alla fall få drömma lite heta drömmar om Hugh Jackman ;)

Nej, nu har jag skrivit långt nog, och jag börjar bli trött i fingrarna. Tvätten lär väl vara klar snar :P

Puss hej

Det verkar som att det är många som inte fattar riktigt varför jag tar antideprisiva medel. Helt ärligt vet jag knappt det heller. Jag har länge och långa stunder funderat på när jag blev deprimerad, vad det var som utlöste det och när det hände. Jag fick inte diagnosen deprisiv, fören jag var 18 år, och hade då mindre halva terminen kvar i trean innan studenten. Det var jag själv som sa att jag behövde något, det var jag som tog beslutet att gå till skolläkaren och säga åt honom ”jag mår inte bra!”. Innan dess så hade jag varit på en utvärdering innan jul, men då ansåg läkaren att jag inte behövde några tabletter, men att jag skulle höra av mig ifall jag kände att inget blev bättre.  Den hösten och vintern kommer jag ihåg som väldigt jobbig tid för mig. I samma veva så var jag tillsammans med Robin, och hade jag varit så klok som jag är nu, om jag hade varit det då, så hade jag inte gått in i ett förhållande, och jag hade absolut inte reagerat så som jag gjorde när det tog slut. Jag skolkade väldigt mycket från skolan under trean, men fixade ändå betygen och sådana saker. Min ork i kroppen var slut. Och varför? Jag trodde att det var skoltrötthet. Nu när jag ser tillbaka på det, så tror jag inte att det var det. Utan att min deprision tog fart. Jag tror inte att någon kunde undgå det, inte ens människorna som man inte sa hej till i skolan. Jag kände mig som ett monster, och mitt i allt det här, så stod Robin. Ofta när han kom hem från smeden så hade jag haft ett ”psykbryt” och nere. Var det för att jag satt själv i några timmar i hans lägenhet? Nej det kan jag inte tro. Ofta så sysselsatte jag mig, långa sköna bad, med mera. Men varför hände det då att jag låg i badkaret och grät, varför hade jag nära till tårarna och långt bort till sömnen fast jag låg i Robins armar och lyssnade på hans hjärta?

Jag vet nog vad det är, men är jag redo att berätta? Tårarna rinner nu när jag tänker tillbaka, dom rinner för att jag skäms över för den jag var, och att jag tittar in i mitt undermedveta och försöker lista ut svar. Men om jag lägger upp i punktform?

• Körkort
• Saknad av hästen
• Känslor för någon annan?
• Storbråk med pappa
• Förlorade jobbet
• Inga pengar
• Jul

Ja kan väl börja med körkortet. Alla som var runt mig då, vet vilket helvete det var, och dum som jag var, så lät jag alla veta det också. För det första hade jag knappt några pengar till körkortet,  men det gick ändå. Teorin klarade jag på första försöket, sedan kom ju uppkörningen. Kuggade första gången, det är ju ovanligare att man klarar det första gången. Men när jag skulle göra andra gången, helvete vad nervös jag var. Och när gubben bredvid mig i bilen säger att ”jag är jätteledsen, men jag kan inte ge dig körkortet”, skämdes jag igen och tårarna rann. Tror inte ens att jag sa tack och hejdå till honom, bara gick därifrån, sa inte ens till körskolelärarna hur det hade gått. Och samtalet hem till mamma om att det inte fungerade. Fan… Visste att jag inte ville åka hem då, men var skulle jag ha tagit vägen? Och det var nu som det verkliga helvetet med körkortet tog fart, det tog psykiskt på krafterna, och mitt i allt stod Robin, med ingen som helst aning om vad tusan han skulle göra för att hjälpa mig, och jag blev arg på honom för det. Men jag visste ju inte ens själv hur han skulle hjälpa mig, så varför blev jag arg?

Sedan när mamma ringer mig i skolan en dag och säger att hon pratat med körskolan och att Henrik ställer upp med pengar så att jag kan ta en sista uppkörning. Då började tårarna rinna igen, jag skämdes, för att min låssaspappa skulle punga ut flera tusen till ett barn som inte ens var hans, eftersom min pappa inte kunde prata med mig, och jag kunde inte prata med honom, pga ett stort bråk flera veckor tidigare som slutade med att jag stack därifrån. Jag minns att jag satt i köksmästarhytten uppe i restaurangköket i skolan, och jag bara grät, och skämdes för mitt liv, för den jag var och ville bara få ett slut på allt. Johanna kom då, tröstande så som bara hon kan.

Och sedan kom den dagen, Dagen D. För jag visste att mer pengar till körkortet kunde jag inte hitta någonstans. Och jag visste med största sannorlikhet att min mamma inte skulle släppa in mig i huset. Jag skulle inte ens ha vågat åka dit för att pröva. Men jag klarade uppkörningen, världen lyftes av mina axlar, jag vågade åka hem och kunde se mamma i ögonen för första gången på länge, men jag kunde inte se Henrik i ögonen, jag skämdes fortfarande för att han fick lägga ut så mycket pengar på mig.

Och under den här tiden förlorade jag jobbet på Tolvsbo Hotell, jag tror att det beror mycket på att jag mådde psykiskt dåligt. Kommer till och med ihåg att chefen sa att jag inte var lika glad som under sommaren, och att det kanske skulle göra ett problem. Och hästen… tänker jag inte ens gå in på.

Och ja, julen… en tid på året som jag inte värdesätter lika mycket som andra gör. Inge mer med det.

Men allt det här har inte att göra med mitt psykiska mående, jo en hel del, men det är inte allt. Och att jag då var så dum och kasta mig in i ett förhållande under dom omständigheterna, är inte det mest optimala. Men jag ligger långt efter i utvecklingen när det gäller killar. Jag hade väl någon småflirt under högstadiet, men inge mer. Och att jag antar att Robin var min försökskanin eller vad man ska säga. Och jag vill att han ska veta att jag skäms för hur jag reagerade på allt, hur jag var mot dig och vad du fick stå ut med. Nu i efterhand, när jag har fått mer kött på benen, så förstår jag att du inte hade det lätt, och när du inte förstod mig blev jag arg. Fast det borde jag inte ha blivit.

Nej, allt detta skrivande väcker bara plågsamma minnen, och tårarna rinner på mig just i skrivandes stund. Ska försöka sova nu, kanske se på något avsnitt på något tecknat, det har alltid lugnat ner mina nerver. Får se när jag skriver nästa gång om min deprision..

MIna föräldrar heter Ann Månson och Thomas Andersson. Dom har aldrig varit gifta, och jag har inget minne av att dom har left tillsammans. Folk tror att det är något som jag har mått dåligt av, att leva på två ställen, men det har bara varit bra enligt mina ögon, jag har ingen aning om något annat, så :P

Min mamma är nu sambo med henrik bjurling sedan 10 år tillbaka, (tror det i alla fall :P är inte så bra på hålla reda på år), hon bor mitt ute i en underbar skog, med stall och hästar. Kanonmysigt!

Min pappa bort mitt inne i Smedjebacken, där han har min lillebror varannan vecka. Det är jävligt bra att ha honom där mitt i allt. Speciellt på drakbåten, då kan man springa dit på toa när det behövs utan att stå i kö :P

Nä nu vill jag inte skriva mer om mina föräldrar, får bara sådan hemlängtan :(

Hmm, min första kärlek. Jag vet faktiskt inte. Man var väl alltid lite småkär när man var i högstadiet, det var då jag "började" med killar, eller vad man nu kan säga. På mellanstadiet var killar inget som jag tittade efter, slog mest bara med dom :P

Men helt ärligt så tror jag att det var macke johansson som var min första kärlek. Andra som man hade innan kan man väl inte säga att man var riktigt kär i, bara lite tonårshormoner som satt igång. Men Macke var min första kärlek, dock att det inte höll så länge och att jag blev en riktig jävla bitch efteråt, är en annan historia. Men nu känns det som att vi har lämnat det bakom oss :) Om inte, så säger jag förlåt, hade jag varit lite visare, så hade jag inte reagerat som jag gjorde.

(Ska försöka med något sådant här, får se hur det går)

Ja, mitt namn är Maddä Andersson, funderar på att byta tillbaka till Madde igen men det känns tråkigt. Jag är 20 år och just nu bor jag i Idre där jag jobbar som kock uppe ¨på fjället. Bor i ett litet kollektiv där det just nu bara är jag och carro och så christian. Jobbar just nu som kock på Pernilla Wiberg Hotell men har även varit på Wärdshuset och så har jag hoppat in på Golfkrogen när det behövs.  Vad mer kan man skriva om sig själv?

Annars så gör jag inte så mycket mer här uppe, finns inte så mycket annat att göra.

34 dagar kvar sedan åker man hem! Ska bli så grymt skönt, har verkligen hemlängtan som fasiken!

Har precis duschat, börjar jobba om ca 2 timmar så jag kan sitta ett tag till i soffan och se på teve. Godissugen som fan är jag också! Men orkar inte gå ner i regnet för att köpa något så jag får leva utan godis. Men det är ju bara bra eller?

nä nu ska jag försöka få mitt hår torrt.

hej svejs!