Det verkar som att det är många som inte fattar riktigt varför jag tar antideprisiva medel. Helt ärligt vet jag knappt det heller. Jag har länge och långa stunder funderat på när jag blev deprimerad, vad det var som utlöste det och när det hände. Jag fick inte diagnosen deprisiv, fören jag var 18 år, och hade då mindre halva terminen kvar i trean innan studenten. Det var jag själv som sa att jag behövde något, det var jag som tog beslutet att gå till skolläkaren och säga åt honom ”jag mår inte bra!”. Innan dess så hade jag varit på en utvärdering innan jul, men då ansåg läkaren att jag inte behövde några tabletter, men att jag skulle höra av mig ifall jag kände att inget blev bättre.  Den hösten och vintern kommer jag ihåg som väldigt jobbig tid för mig. I samma veva så var jag tillsammans med Robin, och hade jag varit så klok som jag är nu, om jag hade varit det då, så hade jag inte gått in i ett förhållande, och jag hade absolut inte reagerat så som jag gjorde när det tog slut. Jag skolkade väldigt mycket från skolan under trean, men fixade ändå betygen och sådana saker. Min ork i kroppen var slut. Och varför? Jag trodde att det var skoltrötthet. Nu när jag ser tillbaka på det, så tror jag inte att det var det. Utan att min deprision tog fart. Jag tror inte att någon kunde undgå det, inte ens människorna som man inte sa hej till i skolan. Jag kände mig som ett monster, och mitt i allt det här, så stod Robin. Ofta när han kom hem från smeden så hade jag haft ett ”psykbryt” och nere. Var det för att jag satt själv i några timmar i hans lägenhet? Nej det kan jag inte tro. Ofta så sysselsatte jag mig, långa sköna bad, med mera. Men varför hände det då att jag låg i badkaret och grät, varför hade jag nära till tårarna och långt bort till sömnen fast jag låg i Robins armar och lyssnade på hans hjärta?

Jag vet nog vad det är, men är jag redo att berätta? Tårarna rinner nu när jag tänker tillbaka, dom rinner för att jag skäms över för den jag var, och att jag tittar in i mitt undermedveta och försöker lista ut svar. Men om jag lägger upp i punktform?

• Körkort
• Saknad av hästen
• Känslor för någon annan?
• Storbråk med pappa
• Förlorade jobbet
• Inga pengar
• Jul

Ja kan väl börja med körkortet. Alla som var runt mig då, vet vilket helvete det var, och dum som jag var, så lät jag alla veta det också. För det första hade jag knappt några pengar till körkortet,  men det gick ändå. Teorin klarade jag på första försöket, sedan kom ju uppkörningen. Kuggade första gången, det är ju ovanligare att man klarar det första gången. Men när jag skulle göra andra gången, helvete vad nervös jag var. Och när gubben bredvid mig i bilen säger att ”jag är jätteledsen, men jag kan inte ge dig körkortet”, skämdes jag igen och tårarna rann. Tror inte ens att jag sa tack och hejdå till honom, bara gick därifrån, sa inte ens till körskolelärarna hur det hade gått. Och samtalet hem till mamma om att det inte fungerade. Fan… Visste att jag inte ville åka hem då, men var skulle jag ha tagit vägen? Och det var nu som det verkliga helvetet med körkortet tog fart, det tog psykiskt på krafterna, och mitt i allt stod Robin, med ingen som helst aning om vad tusan han skulle göra för att hjälpa mig, och jag blev arg på honom för det. Men jag visste ju inte ens själv hur han skulle hjälpa mig, så varför blev jag arg?

Sedan när mamma ringer mig i skolan en dag och säger att hon pratat med körskolan och att Henrik ställer upp med pengar så att jag kan ta en sista uppkörning. Då började tårarna rinna igen, jag skämdes, för att min låssaspappa skulle punga ut flera tusen till ett barn som inte ens var hans, eftersom min pappa inte kunde prata med mig, och jag kunde inte prata med honom, pga ett stort bråk flera veckor tidigare som slutade med att jag stack därifrån. Jag minns att jag satt i köksmästarhytten uppe i restaurangköket i skolan, och jag bara grät, och skämdes för mitt liv, för den jag var och ville bara få ett slut på allt. Johanna kom då, tröstande så som bara hon kan.

Och sedan kom den dagen, Dagen D. För jag visste att mer pengar till körkortet kunde jag inte hitta någonstans. Och jag visste med största sannorlikhet att min mamma inte skulle släppa in mig i huset. Jag skulle inte ens ha vågat åka dit för att pröva. Men jag klarade uppkörningen, världen lyftes av mina axlar, jag vågade åka hem och kunde se mamma i ögonen för första gången på länge, men jag kunde inte se Henrik i ögonen, jag skämdes fortfarande för att han fick lägga ut så mycket pengar på mig.

Och under den här tiden förlorade jag jobbet på Tolvsbo Hotell, jag tror att det beror mycket på att jag mådde psykiskt dåligt. Kommer till och med ihåg att chefen sa att jag inte var lika glad som under sommaren, och att det kanske skulle göra ett problem. Och hästen… tänker jag inte ens gå in på.

Och ja, julen… en tid på året som jag inte värdesätter lika mycket som andra gör. Inge mer med det.

Men allt det här har inte att göra med mitt psykiska mående, jo en hel del, men det är inte allt. Och att jag då var så dum och kasta mig in i ett förhållande under dom omständigheterna, är inte det mest optimala. Men jag ligger långt efter i utvecklingen när det gäller killar. Jag hade väl någon småflirt under högstadiet, men inge mer. Och att jag antar att Robin var min försökskanin eller vad man ska säga. Och jag vill att han ska veta att jag skäms för hur jag reagerade på allt, hur jag var mot dig och vad du fick stå ut med. Nu i efterhand, när jag har fått mer kött på benen, så förstår jag att du inte hade det lätt, och när du inte förstod mig blev jag arg. Fast det borde jag inte ha blivit.

Nej, allt detta skrivande väcker bara plågsamma minnen, och tårarna rinner på mig just i skrivandes stund. Ska försöka sova nu, kanske se på något avsnitt på något tecknat, det har alltid lugnat ner mina nerver. Får se när jag skriver nästa gång om min deprision..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Länge sedan man uppdaterade här igen. Men det är knappt att jag har datorn i gång längre, och när jag väl har det så tittar jag på film eller söker jobb. Är ju som sagt var arbetslös, men håller på att söker. Sökte ett jobb förra veckan uppe på stan,...

Sitter och väntar på att degen i ugnen ska bli klar, så jag kan få baka ut nästa deg och kasta in den. Länge sedan jag bakade, hoppas det går bra! Ser inte ut som att den sista degen kommer ta sig.   Nyår var faktiskt helt okej, massa trevligt fo...

Oj oj, det var ett tag sedan igen som man var här inne. Men har inte kännt för att blogga överhuvudtaget. Vet ju inte ens vad man ska skriva? Kan i alla fall säga att jag trivs i min lägenhet :) Nära och bra till jobbet. Har ju även skaffat mig en ...

Fruktansvärt länge sedan jag bloggade. Hade faktiskt glömt bort den helt. Vet inte varför jag skriver nu heller.. bara en massa ångest och svamel. Men i morgon ska jag flytta till en egen lägenhet. Flytta hemifrån, det börjar kännas nu. Men det tro...

Var som sagt ute med hipp hopp idag i skogen :) hade sällskap av hannele och Birgitta. Hästen skötte sig fint, inge busigheter hade Han fast Han var så glad :) såg tre rådjur som var jätteintressanta, och söta. Känns att man fick rensa skallen ett ta...