Allt går neråt.

Nu snackar jag inte om magen, brösten eller rynkor. Utan att allt annat. Små barn, där allt går neråt i åldern.

Som när jag var liten, då var det inte på tal om smink, vilken mobiltelefon man skulle ha, och att man skulle vara perfekt. Vissa började kanske med smink när man gick i sexan, och mobiltelefonerna var inte så viktiga på den tiden, i alla fall inte modellen, utan det blev mer när man kom upp på högstadiet och mobilrevolutionen slog till. Utan gick man på låg och mellanstadiet och hade en mobiltelefon så visade man bara upp den för att säga att: Titta på mig, jag har en mobil, jag kan ringa vart jag än är. Det handlade inte om vilka funktioner mobilen hade, eller hur den såg ut, man bara hade en. Och dom som sminkade sig skrattade man åt bakom ryggen (hemskt men sant, barn är ju elaka).

Men nu börjar jag bli lite orolig för hur allt det här kommer gå. Mobiltelefoner av värsta sorten nästan har jag sett fjärdeklassare springa runt med när jag ska hämta lillebror efter skolan. Och kläder.. Allt som ungar ska ha på sig nu för tiden ska vara snyggt, det ska passa, för annars kan du hamna utanför.  Man ska vara perfekt. Dom har tittat för mycket på Hannah Montana, och sådana teveprogram som sätter sig väldigt i barns små hjärnor. Dom vet inte riktigt att det är överdrivet på teve, utan i deras ögon så är det som händer på teve, det som är sant.

Jag ser sådant på min lillasyster. Hon har blivit väldigt kaxig sedan hon började första klass, det är något som hon har sett dom äldre på skolan. Och hon tjatar om en mobiltelefon dagarna i enda. För tydligen så är det flera i hennes klass som har en egen mobiltelefon, och då vill ju hon så klart ha en. Men vad ska en liten sjuåring ha en mobiltelefon till? Man släpper inte iväg dom själva, som att cykla till en kompis. Utan man skjutsar och man vet att barnet inte är ute och ränner på stan, det kommer faktiskt komma senare.

Och sedan blir jag rädd när jag ser alla femte, sjätte och sjundeklassare som har sminkat sig överdrivet, fönat håret och ser ut som barbiedockor. På min tid på högstadiet så var det ingen som såg ut så där, utan man hade lite smink på sig, man fixade håret på morgonen, och sedan var man klar, och det var så som man såg ut.

Och så det är med gradivitet. Jag vet faktiskt inte hur många som är i min ålder som ska ha barn eller redan har fått. Vad är det faktiskt frågan om i där? Oskyddat? Eller tror man helt enkelt att man är kapabel till att ta hand om ett litet barn? Inte när man är strax vid tjugoårsåldern. Man har precis slutat skolan, och det är bara några få som har tur och får jobb, då har man inte tid att ta ledigt sen för att man ska ha barn. Och dom som inte har jobb och skaffar barn? Leva på socialbidrag tills någon av dom tillslut får ett jobb.

Jag förstår inte att det kan vara så svårt att skydda sig, det finns så mycket nu att välja på att man blir vindögd.

Även så har jag hört att bröstcancer kryper neråt i åldrarna. Det är hemskt, och det är läskigt. Eftersom jag fortfarande tror på ett sätt att jag är odödlig, att inget kan drabba mig, så visar det sig att det faktiskt är fel.

Eftersom allt kryper neråt i åldrarna, smink, graviditet, så visar det ju sig också att det är sjukdomar som gör det.

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta inlägg. Tränar på att skriva bättre. Eftersom det faktiskt är personer som är (ursäkta) jävligt duktiga på att skriva, så känner jag att jag vill också bli sådan. Att kunna skriva något, om vad som helst, och få det att låta som poesi, men ändå få fram det där budskapet. Det är ju en viss person som jag är väldigt avundsjuk på som är duktig, och det är faktiskt denne (JB) som jag ser upp till och försöker efterlikna... inte där på långa vägar än, men men ;)

det är det faktiskt. Väldigt jobbigt, och speciellt när man inte riktigt står upp för sig själv, utan för att hjälpa en annan själ. Känner att allt det här har tärt väldigt mycket på min kropp och psyke, och att jag känner att jag ger fan snart upp. Låter det gå som det går, och det kan faktiskt bara sluta med döden. Ett hemskt ord, men ger jag upp så kommer det att sluta så. Inte för mig, utan för den stackaren som får lida. Jag hatar att han är så snäll, att han aldrig säger ifrån. jag hatar att se andra lida.

Det som är så himla jobbigt är att det är inte bara jag som ser det. Men det är ändå ingen som står på sig, hjälper mig.. Utan jag har fått tagit den här bördan på mig. Okej, ingen har sagt att jag måste ta på mig den här uppgiften, det har jag gjort själv, men nu orkade jag inte längre bara stå och titta på. Jag har försökt så länge nu att få dom att förstå, hur man ska göra, men det är då fan ingen som lyssnar. Hatar det! Hatar att vara så himla fjantig och inte kan vända det ryggen, men han kan inte tala för sig själv. Han kan inte säga ifrån... inte alls... Så jag måste vara den som gör det. Jag måste få det här att sluta på ett ellet annat sätt.

Men som sagt var... det är jobbigt.. hemskt jobbigt. Är så himla sugen på att vända ryggen till, försöka att inte bry mig, men då kommer det att sluta med döden. det är jag säker på, och gör jag ingenting.. ja då är döden det mest skonsama för honom...

Vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga med det här, får väl vänta och se antar jag.. vänta och se...

Sitter hemma hos tiger nu, sitter i hennes tigertofflor.. varmt <3

men kallt ändå, längtar tills i morgon när man kan sätta sig i bastun hemma ! varmt och skönt.

i dag har jag väl inte gjort så mycket. lärde mig att man måste svälja tabletter med vatten eller något... den fastnade väl någonstans i strupen och löstes upp, vilket ledde till att jag.. hm.. spydde... ingen skön känsla det ! men har alltid kunnat svälja vad tusan för piller som helst förut. allt från stora ipren till små små p-piller.. tydligen inte längre.

 Red på Blazie i morse, och efter det gick jag ut i skogen och tömkörde lillen. slutade med att vi gick emellan träden och rakt in i skog och mossa. tog ett tag innan lillen lyssnade på mig, men det var väl skit samma. efter ett tag så förstod han att det var jag som bestämde där ute i skogen också. inte bara inne på banan. måste hitta en nosrem också !

Ångest har jag haft i dag. Har haft småångest hela kvällen, det kommer och går i vågor. vill få det att sluta, men jag antar att den enda jag kan skyllla ångesten på är mig. För det är jag som har gjort så att jag får ångest. så då är det jag som måste göra något för att få bort det... men just nu känns det mest som att jag sitter fast, och vet inte riktigt hur jag ska få bort det. antar att det bara är att vänta och se.

Sitter här och funderar lite. Var på kartläggning i dag. Var lite spänd och fundersam på vad som skulle hända. Men det var inte så svårt, utan jag behövde bara att svara på lite frågor och så. Glömde väl säkert av mycket, men det gör inget.

Funderar även på sådant annat i livet. Jag vet inte riktigt varför, jag har funderat mycket på personer som Marilyn Monrore. Har ju nu sett en film med henne som jag köpte, har även köpt en bok om henne, men det är ingen biografi utan en roman. Vet inte riktigt varför jag har funderat mycket på henne och hennes liv. Hon är en väldigt modeikon, en bra skåderspelerska, och hade inte ett sådant lätt liv, speciellt inte i barndomen. Jag har gjort två arbeten om henne, en gång i åttan med sofia, en annan gång i tvåan nu på gymnasiet. Men jag känner ändå, att vem är hon egentligen? Eller rätt.. vem var hon? Vad var det som fick henne att ta så många sömntabletter, var det meningen med att hon skulle dö? Var det bara en olycka? Jag tror inte på att hon blev mördad.

Och en annan fråga som jag tänkt på:

Hur skulle det ha varit om hon fortfarande levde? Visst, nu skulle hon nog ha dött av ålderdom.. men ändå. Hade hon fortfarande varit den stora ikonen som hon är i dag? eller... herregud jag vet inte. har förmycket tanketid nu förtiden ><

drömde även att jag var på någon stripklubb, så kommer dom två från Acording to Jim ut. I några glittriga kalsonger ?!?! XD Sedan var jag med i nå topmodel där dom skulle ta foto i en simbasäng, men en haj hade blivit lös, så det var lite nervigt att titta på :P

nä nu har jag svamlat för mycket, tittar på ullared och ska snart åka in till skogen.

ingen bättre rubrik hade jag, men jag gillar det. Vad händer nu ? Jag och josefin har sovit här i natt, åkte till hästarna på morgonen för att släppa ut dom. Nu sitter vi och tittar på teve, åka till stallet sen och fixa där :)

känner mig lite som ett ufo, kan nog bero på att jag är dunderförkyld, men det är väl bara att hålla ihop.

Red i dag i alla fall, men blev helt slut i kroppen. men är väl nöjd ändå :)

hur jag annars lever livet ? orkar nog knappt gå in på det... jag har alltid en konstig känsla i magen med mig, bärandes som en tung sten och det har blivit jobbigt att hela tiden känna det. Men ändå måste jag lära mig.. eftersom det inte kommer bli bättre med tiden. detta sår kommer den inte att kunna läka med tiden.. det kommer nog bara att bli värre, ju mer ungen växer