det är det faktiskt. Väldigt jobbigt, och speciellt när man inte riktigt står upp för sig själv, utan för att hjälpa en annan själ. Känner att allt det här har tärt väldigt mycket på min kropp och psyke, och att jag känner att jag ger fan snart upp. Låter det gå som det går, och det kan faktiskt bara sluta med döden. Ett hemskt ord, men ger jag upp så kommer det att sluta så. Inte för mig, utan för den stackaren som får lida. Jag hatar att han är så snäll, att han aldrig säger ifrån. jag hatar att se andra lida.

Det som är så himla jobbigt är att det är inte bara jag som ser det. Men det är ändå ingen som står på sig, hjälper mig.. Utan jag har fått tagit den här bördan på mig. Okej, ingen har sagt att jag måste ta på mig den här uppgiften, det har jag gjort själv, men nu orkade jag inte längre bara stå och titta på. Jag har försökt så länge nu att få dom att förstå, hur man ska göra, men det är då fan ingen som lyssnar. Hatar det! Hatar att vara så himla fjantig och inte kan vända det ryggen, men han kan inte tala för sig själv. Han kan inte säga ifrån... inte alls... Så jag måste vara den som gör det. Jag måste få det här att sluta på ett ellet annat sätt.

Men som sagt var... det är jobbigt.. hemskt jobbigt. Är så himla sugen på att vända ryggen till, försöka att inte bry mig, men då kommer det att sluta med döden. det är jag säker på, och gör jag ingenting.. ja då är döden det mest skonsama för honom...

Vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga med det här, får väl vänta och se antar jag.. vänta och se...