Så som alla nog har förstått så har robin och jag gjort slut. Eller helt enkelt så är det han som gjorde slut. Det hände för en vecka och sex dagar sedan. Och så har en mage till att fråga hur jag mår, två sekunder efter att han har sagt: Jag tycker det här är inget att jobba på.

Att det är den dagen jag också kommer ihåg så väl, det känns nästan som att alla andra dagar bara försvinner. Kaffekoppen jag hade i handen, kunde lika gärna ha hamnat i din mage, eller blivit tusentals bitar mot väggen. Jag gick nog inte så santats som jag hoppats, när jag vände ryggen och stövlade iväg. Kaffekoppen hamnade faktiskt på bänken, inte trasig eller något. Sedan drog jag från skolan. Timmar grät jag, ögonen var svullna och röda. och jag kunde inte förstå.

Du hade sagt någon vecka innan, att du inte kunde se mig som Mamma till dina barn. Snälla, du är bara 18 ska snart bli nitton. Vem tänker på sådant nu? och nu hade vi blivit alldeles för olika. När jag sedan frågade dig (ska säga att jag skrev sms) om du hade ljugit för mig i alla dessa veckor. Du svarade att du ville till början, men det var sedan på slutet som du kände så. Jag tror dig inte. Det är inte något som man bara kommer på, det är något som man känner ett bra tag. När jag skrev det, och frågade sedan om vad jag hade gjort för fel, om jag hade blivit någon du inte kände igen, om jag försökte för mycket eller för lite så svarade du inte. och nu har du inte ens tittat på mig sedan dess. Blev det jobbigt för att jag ville få reda på sanningen? för att jag ställer frågor som inte är lätta att svara på? Men snälla robin, jag vill veta. Jag börjar bli helt säker på att du inte ens hade känslor för mig, för jag kan inte föreställa mig hur man kan kasta bort allt bara så där, bara om man inte hade känslorna då... Det är därför som jag tror att du bara stod ut med mig för att jag ville det. jag hade faktiskt kunnat ändra på mig om du ville det. Jag hade varit redo för att kämpa, jag kämpade i fyra månader, dom gångerna jag egentligen inte visste vad jag gjorde hemma hos dig, kämpade jag mig igenom. Jag lärde mig se dig.

Och vill du veta en sak, fast du läser aldrig min blogg. så var jag väldigt nära på att dumpa dig, för en annan. Det hade bara behövs ett ord från den andra och jag hade sprungit dit direkt.

Men jag tänkte att det var ändå robin jag ville vara med, för jag var rädd att jag bara skulle bli en i mängden hos den andra. Jag valde dig robin och hur många gånger vände du mig ryggen när jag behövde dig ? Hur många gånger fick du mig att undra över mitt val? jag kan inte räkna, men jag KÄMPADE ! för jag trodde på oss. man ger inte bara upp. Alla gånger jag låg och grinade i din säng när du sov, alla gånger jag låssades sova för att jag helt enkelt inte ville prata med dig. och då undrade jag vad jag gjorde där, eftersom du kunde skärma av mig helt när du kom hem från smidet. och jag vet hur jag är. inte alls den lättaste personen att leva med.

Men hade du bara bett mig så hade jag ändrat mig, du hade fått format mig hur du ville.

men nu har det gått en vecka och sex dar. Du ser nästan panikartad ut när du får syn på mig. Och jag går hela dagarna bara för att försöka få en glimt av dig, och när jag väl har fått det så har jag inte kunnat tagit blicken ifrån dig.

jag vet inte vad mer jag ska skriva, jag vet inte ens vad jag har skrivit i bloggen, har suttit med den i en timme nu. har säkert upprepat en massa saker....

nä nu orkar jag fan inte mer... mer inge mer lögner. jag vill bara ha sanning, då kan jag lättare gå vidare från dig. Men du tar dig inte ens tid till att svara på smset om dina kläder. och jag klarar inte av att ha dom här... luktar jag tillräckligt så känner jag din doft....

japp, nu har man blivit sjuk. Har inge feber, men har ingen röst, nacken spänner och det leder till världens huvudvärk. har ingen lust att vara sjuk !

har inte varit sjuk på flera månader, och... nä nu börjar minnerna komma tillbaka... fan också

jadu, i dag har man inte gjort ett enda skit. Sådana här dagar får mig att mår väldigt dåligt. Tittat på teve hela dagen, ont i magen och halsen gör ont och nacken har ihjäl mig.

Det är sådana här dagar som inte borde finnas. man går bara runt och väntar på att få gå och lägga sig. Och i morgon är man ledig... blir det samma visa i morgon också ?

pallar inte sådana här dagar. Kunde ju ha åkt med på bio, men gjorde inte det.. ville inte att morsan skulle lägga ut pengar på mig.

Dagar som denna dag, det är då jag går längre ner i mig själv och deprissionen. okej, jag vet att jag inte har fått någon "diagnos", men måste man verkligen ha det när man känner hur man själv mår ? det tror jag inte. Man känner själv hur deppig man är om om man bara är det ordet så kallad deppig, är man inte så farligt ledsen. men när man börjar säga att man är deprimerad, det är då sanningen om känslorna som kommer fram...

nä nu ska jag inte skriva mer... hej då

Jadu, dagen har väl gått ganska bra.. några saker som gjorde dagen mindre bra var att veta att du går runt och inte ens tittar på mig. Sedan när man är ute och du står tre meter ifrån en så tittar du inte ens åt mitt håll.. jag har inte gjort något fel, varför måste du då vara så kall ?

Men men, sov hos josefin i natt, farsan fick hämta mig hemma vid mamma, ska vara därifrån ett tag nu, sedan så skjutsade han mig till min lilla tiger. Vi spelade lite tevespel och sedan så sov vi. Jag slocknade på en gång medans hon låg och stirrade ut i mörkret. ^^ sedan så var det skolan, var kökis för det fanns inget för mig att göra, så jag hade en ganska skön dag när det gällde det :P

Sedan så har jag varit med roger nu lite på eftermiddagen, kvällen. Jag skulle spela tomb raider så han fick se den stooora dinousarien x) sedan sade jag till farsan att jag ska ta bilen och åka till josefin och där sitter jag nu. Vi var ute och åkte lite såg en bil som låg rakt ner i diket och det var skönt att se att det var inte jag :P

vill ju sova här i natt igen, men jag ju bilen så jag måste hem med den till farsan. blir till att sova där för första gången på flera månader.

Och för er som undrar vad det är mellan mig och morsan så får ni undra lite till, har inte orken eller viljan till att skriva. och om farsan och mig ? jag vet inte...jag tittar inte riktigt på honom och svarar inte riktigt när han pratar med mig. Men jag måste väl bo någonstans ?

och tack vet jag josefin tiger som tog emot mig med öppna armar i går när jag behövde henne. och det har hon gjort många många gånger <3 hur jag skulle kunna ta mig igenom livet utan henne vet jag inte, det är en tanke som jag inte´ vill tänka. A0G forever! <3

nu sitter man i skolan, efter en natt med inte så himla mycket sömn. Har man väl somnat så har man vaknat för något och då varndra tankarna. Speciellt till projektarbetet, har knapt börjat och det ska vara inne om tre veckor. Inte en chans att jag blir klar...

och varför slutade du svara i går? Ställde jag för jobbiga frågor eller vad ? Jag är ledsen för det, men vill jag ha svar så tar jag till alla metoder jag kan.

Och vaddå komma på till alldeles nyss att vi var för olika ? Det är något som kommer krypandes, så då måste du fan ha känt det i någon månad i alla fall.

Så jag tror att vårat förhållande bara var en stor lögn. Att du var för rädd för att säga sanningen...

fan på allt. nu vill jag fan bara lägga ner hela mitt liv.

Smärtan den svider i kroppen. Känner att kämpa, det vill jag inte göra.

har gjort det i så många år, bara för inget. Allt som jag har kämpat för har jag sedan på ett eller annat sätt förlorar. Varför då? Varför måste jag vara den som kämpar förgäves, för att sedan bli sliten itu, när man väl börjar hoppas.

Min kropp är så utpumpad på kraft att ens andas börjar bli en börda för mig, det är tungt. Att veta att man ska vakna på morgonen, för att sedan försöka komma igenom ännu en dag som inte ger något, för att sedan gå och lägga sig, för att samma dag ska spelas upp igen?

Jag trodde faktiskt att jag hade lyckats denna gång, men NEJ. Vem är det som står och skrattar åt mig? Vem är det som tittar på mig och skrattar och pekar på mig och skriker: Kolla på henne, hon misslyckas med allt!

Jag vet att vi inte hade allt, men jag vill inte släppa det vi hade. Både du och jag hade våra sidor som ingen utav oss stod ut med. Men jag tror faktiskt inte på kärlek som man inte kämpar för, inte när man inte är i ett förhållande. Jag tror inte på att kärleken är enkel. Jag vill kämpa för oss. men det är DU som ger upp! Det är DU som kastar allt åt skogen, det är Du som inte bryr dig.

Men på andra stadier så vill jag inte kämpa. Det orkar jag inte med längre. jag har grinat, jag har svettast och blod har runnit från mig. Men till vilken nytta?

Jag har aldrig fått känna det som att jag var den enda i världen, jag har aldrig kännt mig vacker. jag har aldrig känt mig duglig.

Och nu? ETT JÄVLA BAKSLAG! ETT JÄVLA SLAG UNDER BÄLTET!!!

jag hatar mig själv för att det blev så här. jag hatar mig själv för alla fel jag gjorde !!!!!! Jag hatar mitt liv. det går inte att beskriva känslan, känslan av att veta att man kämpar helt förgäves, bara för att förlora allt. jag duger inte för någon, jag vet inte vad jag ska göra för att allt ska bli bra. jag vet inte alls hur jag ska ta mig igenom morgondagen... Jag klarar inte av det här.

Jag vill sluta att kämpa för allt. Jag vill inte att fler tårar ska fällas från mina ögon, jag vill inte att mer svett ska rinna nerför mitt ansikte och jag vill inte att mina knogar ska blöda. Men det sistnämda är för mig att få ut smärtan.

Men jag vill inte leva med smärta längre. jag vill vara lycklig !

Min önskan är att slippa kämpa. Och gå till skolan och se mig omkring och se alla som är lyckliga. Själviska jag säger så här: jag vill fan inte se det, för det är sådant som jag kämpar för att få. Men hittills har det inte hänt. och jag har ingen jävla ork till att kämpa. det får fan vara slut med det nu... orkar inte drömma mardrömmar och grina mig till sömns för att jag saknar armar som håller om mig om natten.  jag har mardrömmar bara föratt jag saknar dig som fan. jag gråter eftersom jag vill vara just där du är. Men så som jag har sagt så länge: Har du ens några känslor för mig? Eftersom du var så beredd på att bara kasta iväg det vi hade... Det lät så på mig, att jag var det, men så var inge sanningen. jag försökte bara få dig att öppna ögonen och se vad du hade. men du kastade bort mig som om jag bara var en gammal penna som inte fungerade längre. Erkänn: jag var bara ett pök för dig eller hur ?

Måste tacka min finaste josefin, eftersom hon har varit här hos mig i helgen.

hade det inte varit för henne hade jag varit ett helt vrak. kan inte säga hur mycket detta har betytt för mig <3

Även fast vi tittade på fel film i går då da, men så är det :P blev lite jobbigt där för både dej och mig ;)

det gör ont

klarade inte ens av att vara kvar i skolan

vet inte vad jag ska göra, vet inte heller ut eller in... ?

Hjälp !