Smärtan den svider i kroppen. Känner att kämpa, det vill jag inte göra.

har gjort det i så många år, bara för inget. Allt som jag har kämpat för har jag sedan på ett eller annat sätt förlorar. Varför då? Varför måste jag vara den som kämpar förgäves, för att sedan bli sliten itu, när man väl börjar hoppas.

Min kropp är så utpumpad på kraft att ens andas börjar bli en börda för mig, det är tungt. Att veta att man ska vakna på morgonen, för att sedan försöka komma igenom ännu en dag som inte ger något, för att sedan gå och lägga sig, för att samma dag ska spelas upp igen?

Jag trodde faktiskt att jag hade lyckats denna gång, men NEJ. Vem är det som står och skrattar åt mig? Vem är det som tittar på mig och skrattar och pekar på mig och skriker: Kolla på henne, hon misslyckas med allt!

Jag vet att vi inte hade allt, men jag vill inte släppa det vi hade. Både du och jag hade våra sidor som ingen utav oss stod ut med. Men jag tror faktiskt inte på kärlek som man inte kämpar för, inte när man inte är i ett förhållande. Jag tror inte på att kärleken är enkel. Jag vill kämpa för oss. men det är DU som ger upp! Det är DU som kastar allt åt skogen, det är Du som inte bryr dig.

Men på andra stadier så vill jag inte kämpa. Det orkar jag inte med längre. jag har grinat, jag har svettast och blod har runnit från mig. Men till vilken nytta?

Jag har aldrig fått känna det som att jag var den enda i världen, jag har aldrig kännt mig vacker. jag har aldrig känt mig duglig.

Och nu? ETT JÄVLA BAKSLAG! ETT JÄVLA SLAG UNDER BÄLTET!!!

jag hatar mig själv för att det blev så här. jag hatar mig själv för alla fel jag gjorde !!!!!! Jag hatar mitt liv. det går inte att beskriva känslan, känslan av att veta att man kämpar helt förgäves, bara för att förlora allt. jag duger inte för någon, jag vet inte vad jag ska göra för att allt ska bli bra. jag vet inte alls hur jag ska ta mig igenom morgondagen... Jag klarar inte av det här.

Jag vill sluta att kämpa för allt. Jag vill inte att fler tårar ska fällas från mina ögon, jag vill inte att mer svett ska rinna nerför mitt ansikte och jag vill inte att mina knogar ska blöda. Men det sistnämda är för mig att få ut smärtan.

Men jag vill inte leva med smärta längre. jag vill vara lycklig !

Min önskan är att slippa kämpa. Och gå till skolan och se mig omkring och se alla som är lyckliga. Själviska jag säger så här: jag vill fan inte se det, för det är sådant som jag kämpar för att få. Men hittills har det inte hänt. och jag har ingen jävla ork till att kämpa. det får fan vara slut med det nu... orkar inte drömma mardrömmar och grina mig till sömns för att jag saknar armar som håller om mig om natten.  jag har mardrömmar bara föratt jag saknar dig som fan. jag gråter eftersom jag vill vara just där du är. Men så som jag har sagt så länge: Har du ens några känslor för mig? Eftersom du var så beredd på att bara kasta iväg det vi hade... Det lät så på mig, att jag var det, men så var inge sanningen. jag försökte bara få dig att öppna ögonen och se vad du hade. men du kastade bort mig som om jag bara var en gammal penna som inte fungerade längre. Erkänn: jag var bara ett pök för dig eller hur ?