Nä det kan man väl inte säga... det har spöradegnat sedan man somnade, och det har inte slutat än O.O ! jobbigt ! Har varit vaken sedan åtta för man följde med tiger till stallet. Senare ikväll så blir det  att åka hem till skogen och ta hand om hästarna och sedan kommer storebror macke hem och hälsar på :)

nä nu vet jag inte vad som man ska hitta på... det är ju inte så fint väder ute...

Jag kände hur det sved till i magen, och jag var tvungen att läsa om raderna flera gånger för att fatta. Då kändes det som att hela livet välte upp och ner.

En kall känsla i magen, det kändes som att jag skulle spy, och hjärtat började rusa. Trodde inte på det jag läste. Ville inte tro på det jag läste... Men det skrek åt mig att det var sant. Panik och hyperventilation samtidigt. Det kändes som att falla, precis så där som man gör i sömnen och sedan sprätter till och får hjärtat i halsgropen innan man kom på att det bara var en dröm.

Men det här är ingen dröm. det är verklighet, och jag faller fortfarande. Allt hopp försvann, gnistan blåstes ut.

Hur jag ska ta mig igenom det här, har jag ingen anning om. Kanske, men jag kommer aldrig att läka av det här, inte nu, inte då. och absolut inte i framtiden, det kommer bara att bli värre, och säg inte emot mig, för jag vet. Jag vet hur det kommer gå, och jag vet hur det kommer bli.

Detta är något som jag inte kommer ta mig upp ifrån....

Det enda jag kan hoppas är... faktiskt så vill jag inte skriva det. Jag är en elak kärring, låt mig vara det ! Jag blev kanske inte uppvuxen sådan, men jag tillät mig att bli en. Du visste det, Du visste om hur jag är, du kände mig, men ändå.... lämnar du mig här... inte ett ord, inte ett svar.

Och pga det här, känner jag bara hur hatet växer inom mig, hotar att kväva mig, och det enda jag kan göra nu.... är att spela det fullt ut... Så akta, jag drar inga gränser för vad jag kan göra.... du vet det

Jag vet att jag är dålig på att uppdatera nu. Men vet inte riktigt vad jag ska skriva om.

Försöker ta en dag i taget, men måste lära mig att se framåt också, eftersom man nu är inslängd i det så kallade "vuxenlivet" och måste göra någonting. Måste ha ett jobb så man får pengar för att kunna leva. Har sökt lite, men känner att orken inte riktigt är där. Har tappat lusten, på nästan allt. Och jag tror jag vet vad den källan är. Har man helt enkelt förlorat en del av sig själv, så fungerar man inte riktigt. Är det någon som har försvunnit ifrån dig, så är det inte lätt att fungera som man ska.

Men jag antar att det är bara att försöka. Hitta en punkt borta vid horisonten och sedan börja gå dit. Över alla jävla berg, över alla hinder. Försöka att inte bryta ihop så fort något slår en i ansiktet, utan slå tillbaka och leva vidare. Gå med bestämda steg och inte se tillbaka. Att helt enkelt hitta sig själv längs vägen, så det är bara att gå vidare. Hitta sig ett liv...

Trodde inte att det var så här illa...

Måste fan verkligen göra något åt det !

Men fan... har ingen motivation till att göra det.

Har ingen riktigt motivation till att fungera normalt överhuvudtaget

Men att det var så här illa....

det trodde jag verkligen inte  

Har just nu ingen rubrik och jag tror inte att jag kommer lägga in någon heller.

Känner mig upp och ner just nu. Drömmer hela tiden om att det var som förut. eller som den natten när jag drömde att jag sprang ihop med dig, och du grep tag i mig och sa att vi skulle glömma allt som varit och börja om. från början...

men det känns ändå hopplöst, det känns bara så fucktup...

Funderar alldeles för mycket på livet så som det är nu. Känner mig redo att göra saker, bara småsaker, men det blir aldrig så som det ska. jag har helt enkelt ingen motivation till att ta tag i mitt liv, att få saker på rätt våglängd. Men ändå, jag trivs så som mitt liv är nu, men jag måste lära mig att ta hand om mig själv, att stå på egna ben, men i ärlighetens namn är jag alldeles för rädd för det. Jag vågar inte leva livet själv, jag har det alldeles för behagligt så som jag har det nu. och världen när ute skrämmer skiten ur mig. Folk undrar när jag ska flytta hemmifrån, och jag brukar säga att det vet jag inte, eftersom hästen står på gården. Men är det verkligen sant? Jo lite, eftersom jag känner att: Vem kommer annars att ta hand om lillen? Och nu kanske jag blir fast ännu mer, eftersom morsan vill ha hjälp med sin häst. Och jag känner att jag inte kan säga nej till henne, detta nya är ju något som hon vill, och jag vill inte ha det på mitt samvete att säga nej och inte ge henne denna chans....

Jag känner mig lite upp och ner som sagt... men jag jobbar så det är ju ett plus i kanten i alla fall. bara hoppas att det håller i sig..

Du är min lilla glimt i ögat

Du är min lilla bäbis

Du är min lilla snygging

Vi håller på att bli ett Team

Du och jag

Bara allt håller nu

Så kan det här gå riktigt lång