Jag kände hur det sved till i magen, och jag var tvungen att läsa om raderna flera gånger för att fatta. Då kändes det som att hela livet välte upp och ner.

En kall känsla i magen, det kändes som att jag skulle spy, och hjärtat började rusa. Trodde inte på det jag läste. Ville inte tro på det jag läste... Men det skrek åt mig att det var sant. Panik och hyperventilation samtidigt. Det kändes som att falla, precis så där som man gör i sömnen och sedan sprätter till och får hjärtat i halsgropen innan man kom på att det bara var en dröm.

Men det här är ingen dröm. det är verklighet, och jag faller fortfarande. Allt hopp försvann, gnistan blåstes ut.

Hur jag ska ta mig igenom det här, har jag ingen anning om. Kanske, men jag kommer aldrig att läka av det här, inte nu, inte då. och absolut inte i framtiden, det kommer bara att bli värre, och säg inte emot mig, för jag vet. Jag vet hur det kommer gå, och jag vet hur det kommer bli.

Detta är något som jag inte kommer ta mig upp ifrån....

Det enda jag kan hoppas är... faktiskt så vill jag inte skriva det. Jag är en elak kärring, låt mig vara det ! Jag blev kanske inte uppvuxen sådan, men jag tillät mig att bli en. Du visste det, Du visste om hur jag är, du kände mig, men ändå.... lämnar du mig här... inte ett ord, inte ett svar.

Och pga det här, känner jag bara hur hatet växer inom mig, hotar att kväva mig, och det enda jag kan göra nu.... är att spela det fullt ut... Så akta, jag drar inga gränser för vad jag kan göra.... du vet det