ja som rubriken säger så är jag jävligt trött ! Sitter och kollar lite på teve och varvar ner lite, efter att ha jobbat på pw nu ikväll och kom inte hem förens kvart över tolv. Stod i det varma och nu jävklar så kan jag alla maträtter och sådant, det tog liiite lång tid, men det var så att 65 pers nästan skulle ha mat samtidigt, så dår får dom allt vänta. men men, alla var nöjda med maten

ska väl gå och lägga mig nu tror jag, men känner mig fortfarande uppe i varv, hoppas att det är lugnare i morgon, så man kommer hem liiite tidigare än vad man gjorde nu.

tvättmaskinen är igång också, kockrocken blev skitig som fan..  jaja... nej nu vet jag inte vad jag ska svamla om, over and out

Vad ska man säga? Jag har lite torka här på bloggen, eller helt enkelt så orkar jag inte skriva. Har för mycket att tänka på, och då försöka skriva ner det är inte lätt. Eller det är det väl, men orkar bara inte.

Men allt rullar väl på här i idre. Har nu börjat på PW, och det går väl ganska bra. Försöka komma in i varmköket häromkvällen, ville slå sönder huvudet mot väggen om man säger så. Jag trivs inte i det varma, känner att jag inte har dom kunskaperna som behövs. Men antar att jag måste lära mig ändå :P

Var även till malung, och träffade pappa här i torsdags och sov över i husvagnen. Det var så skönt att vara med pappa, efter allt som hänt så.. ja, det känns fel att skriva att jag saknat pappa, men jag hoppas att hon förstår mig, och inte blir ledsen av det.

Har även mina funderingar på att åka härifrån, men då kommer jag svika folk. Kockarna här uppe, Mamma, Carro. Och mig själv. För om jag åker, vad kommer jag då lära mig? Att lägga svansen mellan benen och åka hem så fort det händer något?

Men min psykolog har också sagt till mig att när man känner stor ångest över något så ska man inte fortsätta med det. Och ångest har jag, stortsett varje kväll och morgon. Vaknar upp varje dag, ihopp om att det är nästa morgondag, för då är det en dag närmare till att man ska åka hem. Men måste lära mig att växa upp, det är svårt. Speciellt när man är 30 mil hemmifrån.... Men som sagt var, den 18 september åker jag, och då kommer jag med största sannorlikhet styra hjulen mot min Arvid. En stor del av ångesten är att jag är ifrån henne, har sagt det förut och säger det igen: Det känns som att jag sviker, efter allt som hänt. Men Du vet att det är bara att slå en signal eller skriva ett sms om du bara känner för att kallprata eller något annat. Spelar ingen roll var jag är, du kan alltid lita på att jag finns där för dig <3

nej, nu ska jag borsta tänderna och sedan sova, jobba på golfen i morgon... kuuuul -.-

Vad ska man säga ? Var upp till läkaren, magen är ju helt fuckt up, huvudet värker.

stressmage? Läkaren tror det. Men vet inte vad jag ska göra åt det, har fått tabletter.

I morgon ska jag ringa min psykläkare, prata med henne om saker och ting, det är så mycket på gång i huvudet. Vet inte hur länge jag pallar det här, alla känslor, allt!

Saknar Blazie så himla mycket, tänker på henne varje dag, och vet att jag aldrig mer kommer se henne, det finns inte en chans i hela världen att det kommer hända. Det känns så hemskt :'( Och det känns inte riktigt rätt att säga att hon har det bättre där hon är nu, för hon hade det så jävla bra hemma hos oss. Morsan ställde ju om hela livet efter henne, Blazie hade sina tider, det var bara så. den tiden skulle hon ha mat, och nu skulle hon in! Så mycket kärlek hon fick av oss, det rann ju nästan över. Men så är det ju det där med hennes bakben, ingen av oss vet hur länge hon gick runt med smärta, kanske hela sitt liv? Eller så har det gått bra, ända tills den där torsdagen eller om det var onsdagen, just nu kommer jag inte ihåg. Men hon kanske hade det bra fram tills dess, då det bara klickade till och hon inte kunde gå. Hade jag haft dom hagarna så hade hon fått blivit en häst som bara behövde gå runt och äta gräs hela dagarna. Men hon var inte en sådan häst, hon ville arbeta.

Nej nu vill jag inte skriva mer, tårarna är alldeles för nära för att rinna över, ska försöka sova