det är jag. Eller kan jag kalla mig det? Är jag något annat, detta är bara något som jag tror.

"Kvinnor är starka. Inte starka. Men starka"

Jag är stark på ett sätt. Jag bryter inte ihop längre. Istället känner jag en ilska som jag blir rädd för. Det är precis som att hopplösheten, och alla sådana känslor nu har blivit till en stor jäkla boll av ilska, istället för tårar. Varje gång jag känner att jag håller på att tappa kontrollen över mina känslor, knyter jag nävarna, biter ihop käkarna, blundar hårt och andas djupt. Känner tårarna som hotade bara för någon sekund sedan kryper tillbaka och ilskan tar överhanden. Händerna pumpar, precis som om jag är redo att ge det första slaget. Men det finns aldrig någon att slå.

Då känner jag min uppgiven igen, sjunker ner i soffan och stirrar in i väggen. Vill att tårarna ska rinna, vill känna sådan hopplöshet istället för ilskan. Men det går inte. Jag kan inte bryta ihop.

Vad är det som hänt? Jag som kunde gråta så fort något gick emot mig.

Jag kröp ihop i ett hörn av soffan och kunde sitta där, hulka och tro att jag aldrig skulle kunna sluta.

Bli svullen i hela ansiktet, en näsa som det inte gick att andas igenom...

Jag skulle behöva det igen. Släppa ut känslor och få ett "psykbryt".

Men något håller emot, jag kan inte förklara. Men jag måste få ur känslorna på något vis, eftersom jag inte pratar med någon längre. Håller allt inte, vill inte tynga någon, och när jag känner att jag kan, fastnar orden i halsen och jag låssas som att det regnar och börjar prata om något annat.

Jag vill men kan inte.

And are you terrified by sadness?

Or have you given into madness?

You're running out of places to hide

det var det jag fick i dag när jag gick till läkaren. En ny medicin som är jävligt dyr! väntar tills nästa månad med att köpa den, plus att jag fick en helt ny medicin som jag varit emot i så många år, men har nu gett upp mot den. En mild medicin så jag kan sova på nätterna, och hoppas att jag ska slippa mina mardrömmar. Det är så jäkla tungt, att drömma. Vakna i panik nästan varenda dag, drömma om människor som inte finns längre, i tron på att det är det dom gör. Men jag vet inte riktigt om jag vågar ta medicinen, har hört så mycket fel om den. Är det någon som kan ge mig bra exempel eller så? Inte för att jag tror det, inte många som komenterar mina inlägg.. nog för att jag förstår dom..

jahapp, vad ska jag hitta på nu? åka hem till mamma och ligga i soffan och slåss mot ångesten? Är så fruktansvärt trött på den! och blir det för mycket, ja då blöder jag näsblod >< fiiint de..

Jag önskar jag kan ändra världen så som den ser ut. Önskar att jag kan göra den bättre , för mig och mina medmänniskor. <3

ett pluss i kanten är att jag ska på interjuv på söndag, håller tummarna! känner att jag vill lägga benen på ryggen ett tag, se något nytt och glömma.

   Börjar bli så trött på mig själv och mitt huvud. Har mått väldigt bra dom senaste veckorna, men känner nu att ångesten har smygit sig på mig igen. Att jag drar mig själv innåt och blir osocial. Jag vill inte ha det så längre. Jag orkar inte med dom här perioderna. Det är jobbigt, både för mig och för andra. Men det är så mycket som går igenom mitt sinne just nu. Mycket som jag måste bearbeta och jag antar att ångesten kommer för det.

Men att ha en klump i bröstet hela tiden, och bara gå och vänta på att det ska bli en panikångestattack. Krossar fingrarna på att det inte kommer hända.!

Jobbet i morgon, längtar som faaaan !

Vackra Blazie Box. Saknaden blir bara större och större.

Det verkar som att det är många som inte fattar riktigt varför jag tar antideprisiva medel. Helt ärligt vet jag knappt det heller. Jag har länge och långa stunder funderat på när jag blev deprimerad, vad det var som utlöste det och när det hände. Jag fick inte diagnosen deprisiv, fören jag var 18 år, och hade då mindre halva terminen kvar i trean innan studenten. Det var jag själv som sa att jag behövde något, det var jag som tog beslutet att gå till skolläkaren och säga åt honom ”jag mår inte bra!”. Innan dess så hade jag varit på en utvärdering innan jul, men då ansåg läkaren att jag inte behövde några tabletter, men att jag skulle höra av mig ifall jag kände att inget blev bättre.  Den hösten och vintern kommer jag ihåg som väldigt jobbig tid för mig. I samma veva så var jag tillsammans med Robin, och hade jag varit så klok som jag är nu, om jag hade varit det då, så hade jag inte gått in i ett förhållande, och jag hade absolut inte reagerat så som jag gjorde när det tog slut. Jag skolkade väldigt mycket från skolan under trean, men fixade ändå betygen och sådana saker. Min ork i kroppen var slut. Och varför? Jag trodde att det var skoltrötthet. Nu när jag ser tillbaka på det, så tror jag inte att det var det. Utan att min deprision tog fart. Jag tror inte att någon kunde undgå det, inte ens människorna som man inte sa hej till i skolan. Jag kände mig som ett monster, och mitt i allt det här, så stod Robin. Ofta när han kom hem från smeden så hade jag haft ett ”psykbryt” och nere. Var det för att jag satt själv i några timmar i hans lägenhet? Nej det kan jag inte tro. Ofta så sysselsatte jag mig, långa sköna bad, med mera. Men varför hände det då att jag låg i badkaret och grät, varför hade jag nära till tårarna och långt bort till sömnen fast jag låg i Robins armar och lyssnade på hans hjärta?

Jag vet nog vad det är, men är jag redo att berätta? Tårarna rinner nu när jag tänker tillbaka, dom rinner för att jag skäms över för den jag var, och att jag tittar in i mitt undermedveta och försöker lista ut svar. Men om jag lägger upp i punktform?

• Körkort
• Saknad av hästen
• Känslor för någon annan?
• Storbråk med pappa
• Förlorade jobbet
• Inga pengar
• Jul

Ja kan väl börja med körkortet. Alla som var runt mig då, vet vilket helvete det var, och dum som jag var, så lät jag alla veta det också. För det första hade jag knappt några pengar till körkortet,  men det gick ändå. Teorin klarade jag på första försöket, sedan kom ju uppkörningen. Kuggade första gången, det är ju ovanligare att man klarar det första gången. Men när jag skulle göra andra gången, helvete vad nervös jag var. Och när gubben bredvid mig i bilen säger att ”jag är jätteledsen, men jag kan inte ge dig körkortet”, skämdes jag igen och tårarna rann. Tror inte ens att jag sa tack och hejdå till honom, bara gick därifrån, sa inte ens till körskolelärarna hur det hade gått. Och samtalet hem till mamma om att det inte fungerade. Fan… Visste att jag inte ville åka hem då, men var skulle jag ha tagit vägen? Och det var nu som det verkliga helvetet med körkortet tog fart, det tog psykiskt på krafterna, och mitt i allt stod Robin, med ingen som helst aning om vad tusan han skulle göra för att hjälpa mig, och jag blev arg på honom för det. Men jag visste ju inte ens själv hur han skulle hjälpa mig, så varför blev jag arg?

Sedan när mamma ringer mig i skolan en dag och säger att hon pratat med körskolan och att Henrik ställer upp med pengar så att jag kan ta en sista uppkörning. Då började tårarna rinna igen, jag skämdes, för att min låssaspappa skulle punga ut flera tusen till ett barn som inte ens var hans, eftersom min pappa inte kunde prata med mig, och jag kunde inte prata med honom, pga ett stort bråk flera veckor tidigare som slutade med att jag stack därifrån. Jag minns att jag satt i köksmästarhytten uppe i restaurangköket i skolan, och jag bara grät, och skämdes för mitt liv, för den jag var och ville bara få ett slut på allt. Johanna kom då, tröstande så som bara hon kan.

Och sedan kom den dagen, Dagen D. För jag visste att mer pengar till körkortet kunde jag inte hitta någonstans. Och jag visste med största sannorlikhet att min mamma inte skulle släppa in mig i huset. Jag skulle inte ens ha vågat åka dit för att pröva. Men jag klarade uppkörningen, världen lyftes av mina axlar, jag vågade åka hem och kunde se mamma i ögonen för första gången på länge, men jag kunde inte se Henrik i ögonen, jag skämdes fortfarande för att han fick lägga ut så mycket pengar på mig.

Och under den här tiden förlorade jag jobbet på Tolvsbo Hotell, jag tror att det beror mycket på att jag mådde psykiskt dåligt. Kommer till och med ihåg att chefen sa att jag inte var lika glad som under sommaren, och att det kanske skulle göra ett problem. Och hästen… tänker jag inte ens gå in på.

Och ja, julen… en tid på året som jag inte värdesätter lika mycket som andra gör. Inge mer med det.

Men allt det här har inte att göra med mitt psykiska mående, jo en hel del, men det är inte allt. Och att jag då var så dum och kasta mig in i ett förhållande under dom omständigheterna, är inte det mest optimala. Men jag ligger långt efter i utvecklingen när det gäller killar. Jag hade väl någon småflirt under högstadiet, men inge mer. Och att jag antar att Robin var min försökskanin eller vad man ska säga. Och jag vill att han ska veta att jag skäms för hur jag reagerade på allt, hur jag var mot dig och vad du fick stå ut med. Nu i efterhand, när jag har fått mer kött på benen, så förstår jag att du inte hade det lätt, och när du inte förstod mig blev jag arg. Fast det borde jag inte ha blivit.

Nej, allt detta skrivande väcker bara plågsamma minnen, och tårarna rinner på mig just i skrivandes stund. Ska försöka sova nu, kanske se på något avsnitt på något tecknat, det har alltid lugnat ner mina nerver. Får se när jag skriver nästa gång om min deprision..