Fruktansvärt länge sedan jag bloggade. Hade faktiskt glömt bort den helt. Vet inte varför jag skriver nu heller.. bara en massa ångest och svamel.

Men i morgon ska jag flytta till en egen lägenhet. Flytta hemifrån, det börjar kännas nu. Men det tror jag kommer gå bra, gångavstånd till jobbet :) Just ja, har fått jobb också, som stallpersonal på Väderbacken, så skönt att få vara med hästarna, veta att dom kan då inte svika en, snacka skit bakom ryggen eller glömma av en. 

På fredag ska jag åka en lång tur och kolla på en hund, får se om han följer med hem. Fast det har jag redan bestämt att han ska :P

I hope you're unhappy and hurting inside
I want you to choke when you swallow your pride
Lay in your coffin and sleep with your sins
Give me the nails and I'll hammer them in

det är jag. Eller kan jag kalla mig det? Är jag något annat, detta är bara något som jag tror.

"Kvinnor är starka. Inte starka. Men starka"

Jag är stark på ett sätt. Jag bryter inte ihop längre. Istället känner jag en ilska som jag blir rädd för. Det är precis som att hopplösheten, och alla sådana känslor nu har blivit till en stor jäkla boll av ilska, istället för tårar. Varje gång jag känner att jag håller på att tappa kontrollen över mina känslor, knyter jag nävarna, biter ihop käkarna, blundar hårt och andas djupt. Känner tårarna som hotade bara för någon sekund sedan kryper tillbaka och ilskan tar överhanden. Händerna pumpar, precis som om jag är redo att ge det första slaget. Men det finns aldrig någon att slå.

Då känner jag min uppgiven igen, sjunker ner i soffan och stirrar in i väggen. Vill att tårarna ska rinna, vill känna sådan hopplöshet istället för ilskan. Men det går inte. Jag kan inte bryta ihop.

Vad är det som hänt? Jag som kunde gråta så fort något gick emot mig.

Jag kröp ihop i ett hörn av soffan och kunde sitta där, hulka och tro att jag aldrig skulle kunna sluta.

Bli svullen i hela ansiktet, en näsa som det inte gick att andas igenom...

Jag skulle behöva det igen. Släppa ut känslor och få ett "psykbryt".

Men något håller emot, jag kan inte förklara. Men jag måste få ur känslorna på något vis, eftersom jag inte pratar med någon längre. Håller allt inte, vill inte tynga någon, och när jag känner att jag kan, fastnar orden i halsen och jag låssas som att det regnar och börjar prata om något annat.

Jag vill men kan inte.

And are you terrified by sadness?

Or have you given into madness?

You're running out of places to hide

det var det jag fick i dag när jag gick till läkaren. En ny medicin som är jävligt dyr! väntar tills nästa månad med att köpa den, plus att jag fick en helt ny medicin som jag varit emot i så många år, men har nu gett upp mot den. En mild medicin så jag kan sova på nätterna, och hoppas att jag ska slippa mina mardrömmar. Det är så jäkla tungt, att drömma. Vakna i panik nästan varenda dag, drömma om människor som inte finns längre, i tron på att det är det dom gör. Men jag vet inte riktigt om jag vågar ta medicinen, har hört så mycket fel om den. Är det någon som kan ge mig bra exempel eller så? Inte för att jag tror det, inte många som komenterar mina inlägg.. nog för att jag förstår dom..

jahapp, vad ska jag hitta på nu? åka hem till mamma och ligga i soffan och slåss mot ångesten? Är så fruktansvärt trött på den! och blir det för mycket, ja då blöder jag näsblod >< fiiint de..

Jag önskar jag kan ändra världen så som den ser ut. Önskar att jag kan göra den bättre , för mig och mina medmänniskor. <3

ett pluss i kanten är att jag ska på interjuv på söndag, håller tummarna! känner att jag vill lägga benen på ryggen ett tag, se något nytt och glömma.

Come into focus
Step out of the shadows
It's a losing battle
There's no need to be ashamed

Cause they don't even know you
All they see is scars
They don't see the angel
Living in your heart

Let them find the real you
Buried deep within
Let them know with all you've got
That you are not your skin

The thunder is rolling.

The sky is  black.

It's gotten so dark somehow.

There's gonna be  danger.

God I wish you were back.

You should have been home by now.

You should have been home by now.

No matter what they call us.

However they attack.

No  matter where they take us.

We'll  find our own way back.

IIf only tears were laughter.

If only night was day.

If only prayers were  answered.