Dagar som denna, får mig att undra om jag verkligen har orken till det här. Bo borta, långt ifrån min familj och mina vänner och framför allt djuren. Ångesten har kommit tillbaka och det med full styrka. En panikångestattack var på framfart i dag mitt i lunchstressen, men lyckades få den under kontroll. Mina tabletter känns inte som att dom hjälper längre, ångesten över att vara så långt bort från allt, har en mycket större kraft än vad mina tabletter har. Och jag kan inte riktigt kontrollera ångesten, eftersom här kan tankarna vandra omkring, i det tysta. Mardrömmarna har kommit tillbaka i full kraft, då har dom också varit borta i tre veckor. Vilket har varit en stoooor lättnad för mig. Det har fått nerverna någolunda på plats igen, eftersom jag känner att jag har fått "sova ut", det får jag inte nu. Är det riktigt påträngande drömmar, som känns verkliga, så kan det hålla mitt huvud upptagen hela dagen, där jag går igenom drömmen om och om igen, och känslan som man får ifrån drömmen inte släpper helt. Som den där känslan när man drömt något, och så vaknar man, det ögonblicket när man inte riktigt vet om man är vaken eller inte, vad som är dröm eller vad som är verklighet. Så är det för mig, jämt. Jag har aldrig sagt det, inte till någon, men jag har svårt nu att tyda vad som är verklighet eller om det var något som hände i drömmen. Eftersom dom är så intensiva, kan jag komma ihåg drömmar som jag drömde för flera veckor sedan, och undra: Har det hänt eller inte?

Som i natt drömde jag om House, och sedan blev det helt plötsligt en blandning av House och Tomb Raider, och poff så var det något med Harry Potter. Sådana drömmar, när jag drömmer om exempel House eller Baretta, så vet jag att det inte har hänt. Men drömmar som mer avspeglar verkligheten, det är dom som är svåra att tyda, det är dom som är svåra att skilja på verklighet eller inte. Det känns helt sjukt. Det känns som att jag är redo för en psyksäng när jag tänker så där.

Nu ska ni inte tro att jag är helt fuckt up, att jag inte kan skilja på verkliga livet eller inte. Det har jag helt klart på vad som är vad. Men det är drömmarna som får mig att fundera: Har jag gjort det där, men nej, det har jag inte... eller?

Och det hela gör inte ångesten bättre. En stor del till att jag har ångest är att jag inte kan sjunga här. Jag tycker inte om att sjunga inför folk, jag står helst nere i min lilla lägenhet under källaren, där jag vet att ingen ser mig, men hör mig det gör morsan om om är i stallet. Så tjocka väggar har jag inte. För vissa tränar, springer eller lyfter vikter för att få känslor att försvinna. Jag vill ta i, men lungorna, känna den där rena känslan i halsen, när rösten bara är helt jävla perfekt! Jag kan inte göra det här, eftersom jag aldrig är ensam.

Även så har jag funderingar på att börja skriva om min deprision (stavning!!?), göra några inlägg då och då, där jag går in på vad det var som fick mig att börja äta tabletter, hur jag mår nu, hur jag känner för att äta tabletter. Vet att jag har gjort små inlägg här och var om det. Men nu menar jag till att riktigt gå in på det. Har ju skrivit mycket om mina drömmar som i detta inlägg, men jag vill introdusera er närmare mitt undermedvetna, där jag berättar vad som hände under natten gång när min hjärta är på helspänn. Det kommer nog bli så att jag skriver det i berättelse, där jag säkerligen kommer få lov att breda på vissa grejer för att det ska hänga ihop. För som vi alla vet, så drömmar kan vara jäääävligt konstiga ibland, hur det hoppar fram och tillbaka om olika saker och så ska man försöka berätta det för någon, och man berättar det precis som det var i drömmen. Inte fan vet den jäveln om vad man snackar om.

Nej nu ska jag sova, kännde att jag drog en lättad suck nu, jag har fått skrivit av mig lite, , och genast känner jag mig lite lättare i kroppen,jag har fått ur mig lite funderingar. Och om jag kommer skriva så som jag sa, så kanske jag kommer känna mig lite lättare i kroppen.

Nej nu ska jag prata lite med carro, hon kom precis hem.

Ja vad ska man säga om livet? Det känns väldigt svårt, denna vecka har inte varit bra. Hemlängtan som fan, saknar djuren och allt som har med hemmalivet att göra. Jag saknar den sköna sommaren som är som bäst just nu hemma i saxehammar och i skogarna runtomkring. Jag saknar Blazie Box så enormt, det skär som en eld inom mig så fort jag tänker på henne. Det tog mig så många år att förstå mig på henne, men när det väl hände, så fanns hon alltid där. Min ängel, tänker på dig varje dag <3

Och Idre... Jag tycker om att vara här, men det är mycket som säger emot också. Fast jag har fått mer ansvar i köket, fortsätter jag så här så kanske det blir lite mer :) det är ett stort plus i kanten.

Men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är fel. Eller vad fan, där ljög jag, men har ingen lust att skriva allt här, man vet aldrig vem som läser.

Och ångesten har grappat tag i mig denna vecka. Fick en panikångestattack nu i veckan, tårarna har alltid varit närvarande och det är just nu väldigt jobbigt med allt. Känner att jag har blivit passiv igen. Det blir liksom inget gjort utanför jobbet. Skriva vykort är inte så jobbigt, men inte ens det blir gjort.

Och så saknar jag verkligen min ängel Arvid. Efter att ha sett henne nästan bokstavligen varje dag i flera år nu, till att inte träffa henne alls. Det är fruktansvärt jobbigt. Jag kan inte föreställa mig vad hon går igenom, men vill verkligen vara där och stötta på alla sätt. Så som hon har stöttat mig igenom allt. Älskar dig verkligen så mycket, utan dig skulle jag inte finnas kvar här, du och din familj har varit så otroliga mot mig. Jag har fått kommit och gått precis som jag ville, saknar verkligen dom där helt meninslösa stunderna när du sitter vid datorn och jag i sängen och läser någon bok eller tidning. Eller när vi satt i flera timmar och spelade Spyro xD Ja älskar dig verkligen och det vet du <e3

sitter med mössa på mig, och tittar på wather for elephants.. bra film måste jag säga! Men sjuk har jag blivit, och det kommer bli värre, de är bara inne på sin första dag.

fan har sådan hemlängtan, och vill inte vara sjuk.... fan också

Sitter och tankar ner musik, behöver lite nytt att lyssna på när man ska åka upp till idre sen.

Just nu känns livet så konstigt.. jag har inte fattat att i morgon ska man på begravning, det känns så overkligt, det är inget som har slagit in i mig än, det kommer väl i morgon..

Allt känns så fuckt upp just nu. Vill inte åka tillbaka till idre, vill vara kvar här hos min ängel, vill vara där för henne, det känns nästan som att jag sviker, men vet att det är ju inget man kan planera, och jag måste ju åka, men det känns inte bra ändå..

älskar dig stumpan, om jag kunde göra allt det här ogjort skulle jag göra det, skulle ge dig precis vad du vill ha, ingen tvekan om det, du är min ängel <3

Alldeles strax ska jag och Carro åka ut och sätta oss på någon fin plätt med potatissallad, äppelpaj/vaniljsås och lite festis så ska vi ha picknik :) Ledig tag i dag, så det är skönt, har städat på rummet, diskat undan all disk och carro har gått och putsat på bord och bänkar.

Sov på soffan i natt, men det var väl inte så skönt, men carro hade försökt väcka mig i natt, men jag hade däckat så fint, men teven var på och en jävla reklam på animal planet väckte mig flera gånger i timmen, men orkade inte gå in i rummet eller stänga av teven.

Ska slänga in tvätt i torktumlaren nu, sedan ska vi åka :) Mysigt i alla fall :)