Har just nu ingen rubrik och jag tror inte att jag kommer lägga in någon heller.

Känner mig upp och ner just nu. Drömmer hela tiden om att det var som förut. eller som den natten när jag drömde att jag sprang ihop med dig, och du grep tag i mig och sa att vi skulle glömma allt som varit och börja om. från början...

men det känns ändå hopplöst, det känns bara så fucktup...

Funderar alldeles för mycket på livet så som det är nu. Känner mig redo att göra saker, bara småsaker, men det blir aldrig så som det ska. jag har helt enkelt ingen motivation till att ta tag i mitt liv, att få saker på rätt våglängd. Men ändå, jag trivs så som mitt liv är nu, men jag måste lära mig att ta hand om mig själv, att stå på egna ben, men i ärlighetens namn är jag alldeles för rädd för det. Jag vågar inte leva livet själv, jag har det alldeles för behagligt så som jag har det nu. och världen när ute skrämmer skiten ur mig. Folk undrar när jag ska flytta hemmifrån, och jag brukar säga att det vet jag inte, eftersom hästen står på gården. Men är det verkligen sant? Jo lite, eftersom jag känner att: Vem kommer annars att ta hand om lillen? Och nu kanske jag blir fast ännu mer, eftersom morsan vill ha hjälp med sin häst. Och jag känner att jag inte kan säga nej till henne, detta nya är ju något som hon vill, och jag vill inte ha det på mitt samvete att säga nej och inte ge henne denna chans....

Jag känner mig lite upp och ner som sagt... men jag jobbar så det är ju ett plus i kanten i alla fall. bara hoppas att det håller i sig..