Så som alla nog har förstått så har robin och jag gjort slut. Eller helt enkelt så är det han som gjorde slut. Det hände för en vecka och sex dagar sedan. Och så har en mage till att fråga hur jag mår, två sekunder efter att han har sagt: Jag tycker det här är inget att jobba på.

Att det är den dagen jag också kommer ihåg så väl, det känns nästan som att alla andra dagar bara försvinner. Kaffekoppen jag hade i handen, kunde lika gärna ha hamnat i din mage, eller blivit tusentals bitar mot väggen. Jag gick nog inte så santats som jag hoppats, när jag vände ryggen och stövlade iväg. Kaffekoppen hamnade faktiskt på bänken, inte trasig eller något. Sedan drog jag från skolan. Timmar grät jag, ögonen var svullna och röda. och jag kunde inte förstå.

Du hade sagt någon vecka innan, att du inte kunde se mig som Mamma till dina barn. Snälla, du är bara 18 ska snart bli nitton. Vem tänker på sådant nu? och nu hade vi blivit alldeles för olika. När jag sedan frågade dig (ska säga att jag skrev sms) om du hade ljugit för mig i alla dessa veckor. Du svarade att du ville till början, men det var sedan på slutet som du kände så. Jag tror dig inte. Det är inte något som man bara kommer på, det är något som man känner ett bra tag. När jag skrev det, och frågade sedan om vad jag hade gjort för fel, om jag hade blivit någon du inte kände igen, om jag försökte för mycket eller för lite så svarade du inte. och nu har du inte ens tittat på mig sedan dess. Blev det jobbigt för att jag ville få reda på sanningen? för att jag ställer frågor som inte är lätta att svara på? Men snälla robin, jag vill veta. Jag börjar bli helt säker på att du inte ens hade känslor för mig, för jag kan inte föreställa mig hur man kan kasta bort allt bara så där, bara om man inte hade känslorna då... Det är därför som jag tror att du bara stod ut med mig för att jag ville det. jag hade faktiskt kunnat ändra på mig om du ville det. Jag hade varit redo för att kämpa, jag kämpade i fyra månader, dom gångerna jag egentligen inte visste vad jag gjorde hemma hos dig, kämpade jag mig igenom. Jag lärde mig se dig.

Och vill du veta en sak, fast du läser aldrig min blogg. så var jag väldigt nära på att dumpa dig, för en annan. Det hade bara behövs ett ord från den andra och jag hade sprungit dit direkt.

Men jag tänkte att det var ändå robin jag ville vara med, för jag var rädd att jag bara skulle bli en i mängden hos den andra. Jag valde dig robin och hur många gånger vände du mig ryggen när jag behövde dig ? Hur många gånger fick du mig att undra över mitt val? jag kan inte räkna, men jag KÄMPADE ! för jag trodde på oss. man ger inte bara upp. Alla gånger jag låg och grinade i din säng när du sov, alla gånger jag låssades sova för att jag helt enkelt inte ville prata med dig. och då undrade jag vad jag gjorde där, eftersom du kunde skärma av mig helt när du kom hem från smidet. och jag vet hur jag är. inte alls den lättaste personen att leva med.

Men hade du bara bett mig så hade jag ändrat mig, du hade fått format mig hur du ville.

men nu har det gått en vecka och sex dar. Du ser nästan panikartad ut när du får syn på mig. Och jag går hela dagarna bara för att försöka få en glimt av dig, och när jag väl har fått det så har jag inte kunnat tagit blicken ifrån dig.

jag vet inte vad mer jag ska skriva, jag vet inte ens vad jag har skrivit i bloggen, har suttit med den i en timme nu. har säkert upprepat en massa saker....

nä nu orkar jag fan inte mer... mer inge mer lögner. jag vill bara ha sanning, då kan jag lättare gå vidare från dig. Men du tar dig inte ens tid till att svara på smset om dina kläder. och jag klarar inte av att ha dom här... luktar jag tillräckligt så känner jag din doft....