Allt går neråt.

Nu snackar jag inte om magen, brösten eller rynkor. Utan att allt annat. Små barn, där allt går neråt i åldern.

Som när jag var liten, då var det inte på tal om smink, vilken mobiltelefon man skulle ha, och att man skulle vara perfekt. Vissa började kanske med smink när man gick i sexan, och mobiltelefonerna var inte så viktiga på den tiden, i alla fall inte modellen, utan det blev mer när man kom upp på högstadiet och mobilrevolutionen slog till. Utan gick man på låg och mellanstadiet och hade en mobiltelefon så visade man bara upp den för att säga att: Titta på mig, jag har en mobil, jag kan ringa vart jag än är. Det handlade inte om vilka funktioner mobilen hade, eller hur den såg ut, man bara hade en. Och dom som sminkade sig skrattade man åt bakom ryggen (hemskt men sant, barn är ju elaka).

Men nu börjar jag bli lite orolig för hur allt det här kommer gå. Mobiltelefoner av värsta sorten nästan har jag sett fjärdeklassare springa runt med när jag ska hämta lillebror efter skolan. Och kläder.. Allt som ungar ska ha på sig nu för tiden ska vara snyggt, det ska passa, för annars kan du hamna utanför.  Man ska vara perfekt. Dom har tittat för mycket på Hannah Montana, och sådana teveprogram som sätter sig väldigt i barns små hjärnor. Dom vet inte riktigt att det är överdrivet på teve, utan i deras ögon så är det som händer på teve, det som är sant.

Jag ser sådant på min lillasyster. Hon har blivit väldigt kaxig sedan hon började första klass, det är något som hon har sett dom äldre på skolan. Och hon tjatar om en mobiltelefon dagarna i enda. För tydligen så är det flera i hennes klass som har en egen mobiltelefon, och då vill ju hon så klart ha en. Men vad ska en liten sjuåring ha en mobiltelefon till? Man släpper inte iväg dom själva, som att cykla till en kompis. Utan man skjutsar och man vet att barnet inte är ute och ränner på stan, det kommer faktiskt komma senare.

Och sedan blir jag rädd när jag ser alla femte, sjätte och sjundeklassare som har sminkat sig överdrivet, fönat håret och ser ut som barbiedockor. På min tid på högstadiet så var det ingen som såg ut så där, utan man hade lite smink på sig, man fixade håret på morgonen, och sedan var man klar, och det var så som man såg ut.

Och så det är med gradivitet. Jag vet faktiskt inte hur många som är i min ålder som ska ha barn eller redan har fått. Vad är det faktiskt frågan om i där? Oskyddat? Eller tror man helt enkelt att man är kapabel till att ta hand om ett litet barn? Inte när man är strax vid tjugoårsåldern. Man har precis slutat skolan, och det är bara några få som har tur och får jobb, då har man inte tid att ta ledigt sen för att man ska ha barn. Och dom som inte har jobb och skaffar barn? Leva på socialbidrag tills någon av dom tillslut får ett jobb.

Jag förstår inte att det kan vara så svårt att skydda sig, det finns så mycket nu att välja på att man blir vindögd.

Även så har jag hört att bröstcancer kryper neråt i åldrarna. Det är hemskt, och det är läskigt. Eftersom jag fortfarande tror på ett sätt att jag är odödlig, att inget kan drabba mig, så visar det sig att det faktiskt är fel.

Eftersom allt kryper neråt i åldrarna, smink, graviditet, så visar det ju sig också att det är sjukdomar som gör det.

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta inlägg. Tränar på att skriva bättre. Eftersom det faktiskt är personer som är (ursäkta) jävligt duktiga på att skriva, så känner jag att jag vill också bli sådan. Att kunna skriva något, om vad som helst, och få det att låta som poesi, men ändå få fram det där budskapet. Det är ju en viss person som jag är väldigt avundsjuk på som är duktig, och det är faktiskt denne (JB) som jag ser upp till och försöker efterlikna... inte där på långa vägar än, men men ;)