Ja,nu verkar det som att det som att jag är inne i den där dryga perioden igen, med mardrömmar och sömnlösa nätter. Detta är fjärde dagen som jag inte kan sova, har till och med börjat tvätta nu och klockan är snart halv två. Förra natten somnade jag nog inte fören fyra, och natten innan dess så var det nog vid tre tiden. Det är inte likt mig. Känns som att kroppen är i full gång, eller är det hjärnan? Vågar den inte sova pga mardrömmar?  Som i natt.. helsike vad läskigt det var.

Jag ser mig omkring, gamla vanliga smedjebacken och jag står vid lekparken och känner mig dragen mot parkeringen vid ica. Men jag kom inte dit. Istället så gick jag in på Ica, kassorna står där dom står, men resten av affären har blivit ändrad. Och det är fullt med människor överallt. Ungefär som dagen innan jul, när allt det sista ska handlas. Men det är inte jul, något är så fruktansvärt fel, jag känner det i hela kroppen. Långsamt går jag emellan raderna med hyllor, hittar en jättestor hylla där det ska ligga färskt bröd, men allt är slut. Det enda som finns kvar är smulor. Människor springer omkring mig och jag känner i luften att panik är påväg. Och jag ser min pappa, men jag gömmer mig, varför det vet jag inte. Det har hänt något emellan oss, och jag vill inte prata med honom. Och fortfarande känner jag att jag måste ut till parkeringen innan det är försent.

Och sedan står jag där. Ute på parkeringen finns det en husvagn och jag går in, mamma och henrik är där, dom har badkläderna på sig och undrar om inte jag vill bada. Så jag går igenom husvagnen och kommer ner till bakgården där hemma i Saxehammar. En hund vid namn Bruno springer omkring, och jag går ner på gräsmattan, men är för rädd för att gå ner i vattnet, det är fortfarande något som är fruktansvärt fel. Mamma och Henrik uppför sig inte som dom ska. Helena är även där, men hon bor i Bertils sommarstuga och sjunger och skriker på verandan. Om vad har jag ingen aning. Sakta börjar jag gå uppför gräsmattan mot mitt hus, det ligger saker överallt, men jag vet inte riktigt vad det är. Kan inte riktigt se dom, bara att det inte ska ligga saker där.

Och sedan är jag tillbaka i husvagnen, men nu så finns det tre hundar där, och en familj jag tillhör, men som jag inte känner igen. Och det är panik. Mamman i familjen är förtvivlad och undrar vad dom ska göra med hundarna. Vi kunde ju inte ta med dom?!

Så jag går ut ur husvagnen, och står ute mitt på ett fällt, ungefär som en dal, och folk har panik, något ligger i luften och en man kommer fram och skriker:

- Vi måste stänga tunneln, dom får absolut inte komma igenom där!

Då ser jag en tunnel, ungefär som ett betongrör som man kan gå igenom om man hukar sig lite grand. Så jag går in, och börjar täppa igen hålet, så att "Dom" inte får komma in. När jag är klar ser jag vad jag har använt för hålet. Bomber, en absolut sista lösning ifall dom skulle komma.

Sedan är jag på andra sidan tunneln, jag är själv, men jag ser husvagnen uppe på en kulle. Då hör jag ljudet, jag kan inte komma på från vilket håll det kommer ifrån så jag ser mig omkring, och ett jetplan kommer farandes rakt i mot mig och försvinner. Med hjärtat i halsgropen ser jag efter jetplanet, och märker att ett till är på väg bakom mig. Denna försvinner också och det blir helt lugnt. Mannen som hade vrålat åt mig innan, är nervös, resten av människorna som jag ser omkring mig är det också. Sedan kommer smällen. Tre jetplan kommer farandes och släpper bomber på oss. Förtvivlat lägger jag benen på ryggen och det enda jag tänker på är att jag inte får bli träffad, och att tunneln måste vara skyddad. Fast det enda tunneln gjorde var att ta dig från det enda fältet till det andra.

Jetplanen kommer med jämna mellanrum och fortsätter att bomba, och jag har en fråga i huvudet: Varför och vad har vi gjort?

Jetplanen är också väldigt svåra att upptäcka, fören dom är 10 meter bort och alldeles vid marken. Jag står på mitt ställe där på kullen och ser mig omkring, beredd på att springa, men det är nästan försent när jag väl ser planen, men hinner ändå med hårstråsmarginal hoppa undan. I mina försök att inte bli träffad av bomberna kommer jag tillbaka till husvagnen och till familjen som jag inte känner igen. Allt det här har något med dom att göra, vad vet jag inte.

Jag slänger mig på en säng och räknar smällarna, hundarna är väldigt oroliga och mamman och pappan säger att vi måste ge oss av. Det är då jag kommer på att jag har räknat smällarna och vet när dom kommer komma. Så när det har lugnat ner sig så går jag fram till rummet där hundarna är, letar efter koppel och får det runt deras halsar. Men mamman säger att jag inte kan ta med mig alla tre, två av hundarna är gamla och skulle inte orka med den långa resa vi har framför oss. Alldeles då börjar bomberna falla igen, och vi måste stå helt stilla för att inte bli träffade. Efter ett tag slutar det, och med ilska och sorg stänger jag in dom två hundarna som inte kan följa med och tar med mig den tredje. Sedan är jag tvungen att stå helt stilla igen, för nästa bombräd skulle strax börja...

Sedan vaknar jag upp, vad tunneln har för betydeles vet jag inte, vilken familjen var har jag inte heller någon aning om, och vilka som bombade vet jag inte heller.

Det är sådana här intensiva drömmar som jag slåss med om nätterna, det kan vara därför som jag har svårt att somna, för när jag väl gör det, så drömmer jag. Inte alla är lika konstiga och otäcka som denna, men intensiva till 100 procent. Jag kommer ihåg drömmar som jag drömmde för månader sedan, och ibland undrar jag om jag inte bara sett en film som det har hänt i, men nej, det är min hjärna... Hatar mina små manusförfattare som sitter där i huvudet och skriver :P Kom på något bättre, ska jag drömma intensivt kan jag väl i alla fall få drömma lite heta drömmar om Hugh Jackman ;)

Nej, nu har jag skrivit långt nog, och jag börjar bli trött i fingrarna. Tvätten lär väl vara klar snar :P

Puss hej