det är jag. Eller kan jag kalla mig det? Är jag något annat, detta är bara något som jag tror.

"Kvinnor är starka. Inte starka. Men starka"

Jag är stark på ett sätt. Jag bryter inte ihop längre. Istället känner jag en ilska som jag blir rädd för. Det är precis som att hopplösheten, och alla sådana känslor nu har blivit till en stor jäkla boll av ilska, istället för tårar. Varje gång jag känner att jag håller på att tappa kontrollen över mina känslor, knyter jag nävarna, biter ihop käkarna, blundar hårt och andas djupt. Känner tårarna som hotade bara för någon sekund sedan kryper tillbaka och ilskan tar överhanden. Händerna pumpar, precis som om jag är redo att ge det första slaget. Men det finns aldrig någon att slå.

Då känner jag min uppgiven igen, sjunker ner i soffan och stirrar in i väggen. Vill att tårarna ska rinna, vill känna sådan hopplöshet istället för ilskan. Men det går inte. Jag kan inte bryta ihop.

Vad är det som hänt? Jag som kunde gråta så fort något gick emot mig.

Jag kröp ihop i ett hörn av soffan och kunde sitta där, hulka och tro att jag aldrig skulle kunna sluta.

Bli svullen i hela ansiktet, en näsa som det inte gick att andas igenom...

Jag skulle behöva det igen. Släppa ut känslor och få ett "psykbryt".

Men något håller emot, jag kan inte förklara. Men jag måste få ur känslorna på något vis, eftersom jag inte pratar med någon längre. Håller allt inte, vill inte tynga någon, och när jag känner att jag kan, fastnar orden i halsen och jag låssas som att det regnar och börjar prata om något annat.

Jag vill men kan inte.

And are you terrified by sadness?

Or have you given into madness?

You're running out of places to hide