allt jag vill är att få leva för mig själv
fatta egna beslut
få bestämma själv
Inte ha några förväntningar på sig
Att få ha en egen vilja

jag är instängd
jag får inte välja om jag vill ha körkort eller inte
vilket jag inte vill ! jag har inte fått bestämma det själv, och bara därför så vill jag inte ha något fucking jävla körkort !
jag måste alltid se upp med vad jag säger och hur jag säger
annars är det bråk för resten av kvällen

jag har aldrig fått höra av dig att jag duger som jag är
att jag är fin som jag är
det enda jag har fått höra är att jag är tjock
och att jag inte kan leva som jag gör
att jag måste ändra på mig för annars kommer ingen att vilja leva med mig
att jag måste ändra på mitt sätt att vara
acceptera säger jag i stället

men jag vill inte att folk ska tycka om mig
jag gillar mitt sätt att leva
som om jag inte bryr mig
jag vill inte ha personer som gillar mig
inte allt för många
skulle inte orka med det
få lov att vara trevlig hela tiden
det måste jag nu ändå, vissa personer kan jag helt enkelt inte såra
fast jag skulle vilja

just nu sitter jag och gråter
egentligen bara för att jag inte fick se klart teveprogramet för farsan
men just nu är det inte löjligt, att gråta för det där lilla
inte när man har levt med en farsa som har struntat fullständigt i en i 18 år
bara gjort det som han själv velat
jag märkte inget när jag var liten, men nu när jag är stor och ser tillbaka
märker jag vilken ursel pappa han egentligen var
lämnade mig ensam på helgerna när jag skulle ha varit hemma hos honom
jag var 8 år !
Man lämnar inte en 8 åring hemma, för att du själv skulle ut på dans
jag var hemma hos dig 6 dar i månaden på den tiden
och du tog inte vara på den

det finns så jävla mycket jag skulle kunna skriva om min farsa
som aldrig har funnits där för mig när jag har behövt honom
frågan är om jag någonsin har behövt det
jag har ju liksom aldrig haft han där, så jag har alltid frågat andra

vill inte vara hos min pappa mer
men jag måste nu, eftersom jag måste ta det där jävla körkortet
skulle vilja vara hos dom andra släktingarna
men dom har ju vänt ryggen åt mig sedan roger föddes
så nu är min rygg vänd mot dom
och jag vill inte invardera någon av mina kompisars hem
bara för att jag inte vill sova hos pappa.

snälla hjälp mig
det är så jävla mycket just nu
jag trodde att allt höll på att bli bra
men min far bryr sig bara om sig själv
han slängde ut mig från teven för att han skulle sova
annars så skulle han väcka mig halv sex i morgon bitti om  jag skulle se mer på teven
minsta lilla just nu som farsan gör
får mig att gråta, eftersom jag... faktisk så vet jag inte
allt är så jävla fuckt up nu

fan, jag som trodde att saker höll på att bli bättre...

i går var det valborg, det var kul :) var hemma hos en i söderbärke, med grillning och vattenpipa :D sedan drog vi upp till ludvika, men vi skulle ha stannat kvar i söderbärke, för det var bara fjortisar som var ute.. men det kunde ju inte vi veta när vi åkte upp :P Morsan kom sedan och hämtade mig och sedan när jag kom hem så gick jag och la mig.

Drömmde konstigt i natt. Eller det har jag gjort länge nu. Jag får inget grepp om drömmen, bara att den stör mig. Det känns som att det är ett annat liv jag ser, kanske ett som jag vill ha. Jag har bara vaga fragment av drömmarna, det känns som att jag åker fram och tillbaka i ett mörker. Det känns som att... jag vet inte, det går inte att förklara. Jag förstår det inte ens själv.

Snart ska jag åka till stallet och träffa min häst igen :) blir till att borsta lite mer på han i dag, hann inte i går riktigt. Men han rullar sig i dammet ändå, så vad spelar det för roll igentligen ? >< haha

men ha det så bra allihoppa :)

jag är nog den enda som inte vill ha vår och sommar. Det ger mig så mycket ångest. Det får mig att längta tillbaka till förra våren, förra valboren, då när jag träffade dig. Jag vet att jag inte borde skriva det här, men det gör jag ändå! Det finns så mycket jag vill ha sagt, men det är saker jag inte kan säga. Jag vill faktiskt gå tillbaka i tiden. Jag vill inte träffa dig. Du fick mig att känna mig kär, fick mig att känna mig levande igen, efter att jag har fått hela livet krossat. Under sommaren förra året blev jag deprimerad, men det verkade inte som att du brydde dig. Det hände något på sommaren, jag tog mig knappt upp ur sängen. Jag käkade piller, jag tog för många alldeles för många gånger. jag hade panik, trodde inte att jag skulle överleva natten när jag gjorde det. En hel sommar grät jag. Du jobbade, det enda jag ville var att du skulle hålla om mig, säga att allt blev bra.

Du frågade aldrig hur jag mådde, det verkade inte som att du brydde sig. Du märkte inte när man grät i telefon. Allt jag ville var att skolan skulle börja igen så att vi kunde börja om på nytt.

En kväll skrev du hur mycket du älskade mig. Två dagar senare så var du inte kär. Det blev en propp i mitt liv. Jag kunde inte andas på flera veckor, kanske månader. Trodde att livet inte skulle fortsätta. Att jag var fet, ful, äcklig, konstig för att kunna få någon att älska mig. jag kände mig värdelös. jag visade kärlek för första gången i mitt liv, jag är ny i det ämnet, men det var första gången jag visade kärlek, och du blåste mig.

Nu flera månader senare, funderar jag på ifall kroppen kan dö utan mänsklig kontakt, utan några som helst intima kontakter på nästan ett år. Det känns som det. tack vare det, kan jag inte se på teve när folk är kära, jag klarar inte av att sitta i verkligheten och se folk som är kära, jag klarar inte ens av att läsa om folk som är kära. Kärlek är buff, jag har fått kännt på det, men det har bara fått mig att förstå att jag är en sådan person som inte hittar någon att älska. Eftersom jag är sådan som jag är. Högljudd, alltid i centrum, elak, ironisk, och jag bryr mig inte om att jag sårar andra. jag har blivit någon jag inte var förut. jag bryr mig inte längre om folk, vad dom tycker och tänker, jag lever där jag lever. Ensam, utan någon hand att hålla i, och jag har funnit mig i det. Är det så här jag ska leva, så är det så.

Allt är tack vare dig. Du blåste mig för flera månader sedan. Och jag gick ner i ett svart hål, deprissionen slog till igen när jag trodde att den skulle släppa. Jag kommer inte att kunna lita på människor igen, inte efter det. Inte nu när våren och sommaren kommer. Det var då jag hade dig. Bara för ett kort tag, och nu blir jag illamående så fort jag får syn på ditt ansikte på bild. jag har inte sett dig sedan sista gången förra sommaren. Jo, en snabb blick över axeln på busstationen.  jag kommer inte kunna släppa folk i mitt hjärta igen. Jag har känt nu hur jävla ont det gör, och jag vill aldrig ALDRIG att det ska hända igen.

jag har min häst, jag har några få vänner som fortfarande kan stå ut med min elakhet  ( :) ) jag har dom, och det nöjer jag mig med.

men kan kroppen dö utan intima kontakter? det känns som det..