Hur ska jag kunna säga det här ?

Jag har blivit trött på att klättra, jag är trött på att aldrig få några svar. Jag är trött att se andras lycka. Precis, jag är så jävla egoistisk att jag inte klarar av att se andras lycka. Inte när det inte ens verkar som att dom får jobba för sina förhållanden.

Nu tiden efter att robin gjort slut så har jag faktiskt inte kollat efter på dom dåliga bitarna, jag har bara spelat upp dom bra bitarna inne i mitt minne, som en bandspelare på upprepning. Men när jag tänker efter... jag kämpade för kung och fosterland, men fick inget tillbaka. Som dom gångerna när jag låg hemma på mitt golv och grät så mycket att jag inte ens kom upp, så fanns han inte där. Det var alltid något som kom i vägen, den lilla biten som det gick att gå ifrån honom till mig, en promenad på 10 minuter, blev en gång en promenad på nästan två timmar. För något annat kom ivägen, som att han var tvungen att äta mat först.

Snälla säg mig, vad skulle du göra ifall din flickvänn ringer och nästan inte får fram ett ljud ? Skulle du då släppa allt du höll på med och springa dit, eller skulle du fixa allt annat först?

Svaren som dom flesta skulle svara är ganska logiskt.

Men i alla fall, jag måste lära mig att se på dom dåliga bitarna i förhållandet till robin. Som den gången när jag trodde att han faktiskt skulle slå mig riktigt ordentligt. Det finns så mycket av det dåliga som jag inte ens har berättat. Men att tänka på det, gör att allt känns så mycket bättre. Men det är svårt.

Så det är därför som jag har svårt att se andras lycka. Det verkar inte som att ni får jobba på någonting för att det ska funka. Det verkar inte som att ni får ge upp något.. ingenting ! Ni bara glider runt där, kära, så där ÄCKLIGT GOSIGA, MED PUSSAR OCH HÄNDER SOM HÅLLER IVARANDRA, KRAMAR, BLICKAR. ALLT SOM INGEN ANNAN VILL SE . Helt ärligt, sådant där vill jag inte se, jag vill inte ens se det när jag var tillsammans med robin. Håll sådant där äckelgrejs för er själva. Det är så jobbigt när man ska gå någonstans, och ni måste bara stå och pussasochkramasoch stickatunganivarandrashalsar i tio minuter först, men då kanske den där bussen har gått redan.  Det känns som att mitt hjärta skrapas mot golvet varje gång jag ser sådant. Jag är självisk det vet jag, jävligt mycket självisk, men vad fan jag är stolt övet det. Men låt mig vara självisk när ni går runt och är käriska. Då går det ju jämt ut, jag har en känsla och ni har en känsla. +-0

Det blir inte bättre av att den jag vill ha... den kan jag inte få. Varjegång jag ser honom så gör det ont i mig, och spy det vill jag göra när jag ser henne. Men livet är väl som det är. hjärtat mitt skrapas mot asfalten och det gör ondare och ondare för varje dag som går.

hur mycket längre jag klarara v det här vet jag inte. men jag är för feg för att göra mig själv illa...