jag ger snart upp orken totalt

att veta att jag har orsakat en människas lidande, enda sedan jag var liten.

Det tär på en så jävla mycket. Att veta att jag är orsaken till att en person mår så jävla dåligt, gör att jag vill spy.

Jag orkar inte leva med mig själv. varför kan inte jag vara som en av dom där människorna som åker runt på en räkmacka ? VARFÖR måste jag stå ut med så jävla mycket ? Det är inte det som har hänt dom senaste veckorna, det är saker som har pågått i flera jävla år. Varför är det någon som sitter och skriver min historia, varför är denna så jävla elak mot mig. Varför skriver denna människa en sådan bok om en stackars person, som faktiskt inte vill göra något ont, som bara vill kunna leva ett normalt liv, utan tankar på självmord, utan tankar på att helt enkelt ta sina saker och sedan försvinna härifrån. Till nått ställe där jag vet att ingen känner mig, till ett ställe där jag, JAG kommer att bli ACCEPTERAD för den jag är.

Jag kan inte rå för hur jag mår eller hur jag tycker och tänker. Det är saker runtomkring mig som gör att jag väljer valen och allt det andra jag väljer. Jag är van att se människor som åker runt på sina jävla räkmackor, att jag tror att jag kanske står på ett jag också. Men det visar sig att så är det inte. Jag har fått jobbat på i hela mitt jävla liv med att bli någon, jag har fått gett upp så mycket för att bli något som jag inte längre känner igen. För att jag också vill åka räkmacka... :'(

Men nu gör jag så där igen, så som mamma är så duktig på att säga till mig: Jag skyller ifrån mig.

Visst det kanske jag gör, men ur min synvinkel, hittar jag ingen annan förklaring till hur jag tar mig fram i livet. Jag funderar över hur saker och ting kan vara, märker att det var en grej som satte i gång, och från det hela forsätter det. jag vet inte hur jag ska förklara det, hade en bra förklaring men den försvann lika fort.

jag vet att jag är självisk, att jag inte tänker så mycket på andra när jag mår som jag gör. Men jag har börjat inse att mitt liv påverkar inte bara mig, utan även mina kompisar, även dom som åker på dom där jävla räkmackorna. Jag vill, för vissa av dom att jag ska rycka upp mig, morsan är duktig på att säga det också. Men jag vet inte var jag ska börja. Jag vill inte att mina kompisar ska må dåligt, jag vill inte att mina kompisar ska se att jag mår dålig, men det är svårt att dölja det.

Mitt liv så som jag ser det nu: SUGER. jag gör inget annat än att grinar om dagarna, när jag ska sova är kudden alltid blöt och någon har bankat upp två korkar i näsan så jag inte kan andas. Även när jag skriver detta just nu, så rinner några tårar nerför mitt ansikte. Jag skulle kunna säga vad det är som har hänt, men jag har ingen ork till det. hjärnan orkar inte forma ord och tankar, fingrarna orkar inte skriva ner dom sakerna som skulle förklara allt som hänt. Ska jag vara ärlig känns det som att min tid här inte är så lång längre....

Mitt liv är så nära helvetet man kan komma, medan hjärtat fortfarande slår