Vet att jag inte har bloggat på ett tag. Haft så mycket att säga att jag helt enkelt orkar inte skriva ner det. Har mått riktigt psykiskt dåligt den senaste veckan... kanske den senaste månaden, och jag har Josefin Tiger att tacka för att hon finns här. Allt hade varit alldeles för svårt annars.

Men vad har hänt då ? Jag har fått reda på att folk helt enkelt inte är dom som man tror att dom här. Jag har förlorat en del av mitt hjärta den här veckan. Det har jag inte gjort sedan hästen "försvann" från mig.

I lördags kväll så försvann marken under mina fötter. Det kändes som att jag rasade ner i ett svart hål och jag har inte landat än. Det känes som att hela kroppen revs mitt itu, och egentligen så minns jag inte den kvällen så mycket.. Bara dom där orden: Hon har ett krav, att jag aldrig mer ska prata med dig och jag har gjort mitt val.

För mig känns det som att du försöker bevisa något där, eftersom jag ändå inte tror på dig när du säger att du älskar henne så som du gör. Annars skulle du inte ha gjort det du gjorde. Så är världen helt enkelt.

Det spelar ingen roll. Jag tror dig inte...

Men nu har det gått en vecka.. Och jag saknar dig mer än någonsin, jag saknar att kunna ringa dig, jag saknar att bara kunna skriva och höra hur du mår. För jag vet att jag inte får något svar. Det skär i hjärtat på mig, för vi har stort sett pratat på ett eller annat sätt nästan varje dag i snart tre år. Och du bara tystnar... tofflar, kallar jag det.

Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här... Och du tycker att jag ska förstå... förstå vad ? att jag förlorar min bästa vän ? Jag skiter fullständigt i just nu om du väljer henne,bara du har mig kvar som vän ! Du trodde ju också att vi skulle ta oss igeom det här, att vi skulle klara det på ett eller annat sätt eftersom det är vi två... vi har kommit igenom så mycket.....

Jag fattar inte. Jag saknar dig så otroligt jävla mycket....