Nej, jag kan faktiskt inte det. Men hur är det med dig?

Varje morgon när jag vaknar är det DU som jag tänker på så fort jag slår upp ögonen, och efter det fortsätter det. Det är inte ofta som jag kan göra något utan att tänka på dig. Eftersom du ALLTID har varit där, jag har alltid kunnat skicka iväg ett sms till dig om något knäppt som hänt, och veta att jag kommer få ett roligt svar tillbaka.

Men nu? Det finns ingen som jag kan skriva knäppa grejer till längre, eftersom det är bara du som förstår det jag försöker säga. Så det känns mest som att jag får hålla allt inuti mig, både dom dåliga och bra sakerna som händer. För jag vet att vad jag än vill säga, om vad det nu än kan vara, så har du alltid dom rätta svaren till mig.

Och nu är det bara saknaden kvar. Hur ska man ta sig igenom den? Saknar verkligen att jag kan ringa till dig innan man går och lägger sig och sedan snacka om... vad? Vad pratade vi om egentligen? Det var ju om ALLT! Du är den enda som jag har släppt in så långt i min själ. Jag visste att jag alltid kunde ringa dig, vad det än gällde.

Och vart ska jag göra av denna saknad? Saknaden efter sin bästa vän. Jag vet att jag sa att jag skulle stötta dig vilket val du än gjorde, mig eller hon. Men det där valet var jag inte ens beredd på och jag tänker inte stötta dig i det! Ett helt idiotiskt val, enligt mig, och jag vet att det är folk som håller med mig.

Men jag känner mig helt tom utan dig, för jag saknar dig helt enkelt. Jag vill ha min vän tillbaka..

Men hur får man tillbaka den vän som man älskar och som man skulle kunna ge sitt liv åt ?