Jag vet att jag är dålig på att uppdatera nu. Men vet inte riktigt vad jag ska skriva om.

Försöker ta en dag i taget, men måste lära mig att se framåt också, eftersom man nu är inslängd i det så kallade "vuxenlivet" och måste göra någonting. Måste ha ett jobb så man får pengar för att kunna leva. Har sökt lite, men känner att orken inte riktigt är där. Har tappat lusten, på nästan allt. Och jag tror jag vet vad den källan är. Har man helt enkelt förlorat en del av sig själv, så fungerar man inte riktigt. Är det någon som har försvunnit ifrån dig, så är det inte lätt att fungera som man ska.

Men jag antar att det är bara att försöka. Hitta en punkt borta vid horisonten och sedan börja gå dit. Över alla jävla berg, över alla hinder. Försöka att inte bryta ihop så fort något slår en i ansiktet, utan slå tillbaka och leva vidare. Gå med bestämda steg och inte se tillbaka. Att helt enkelt hitta sig själv längs vägen, så det är bara att gå vidare. Hitta sig ett liv...

Trodde inte att det var så här illa...

Måste fan verkligen göra något åt det !

Men fan... har ingen motivation till att göra det.

Har ingen riktigt motivation till att fungera normalt överhuvudtaget

Men att det var så här illa....

det trodde jag verkligen inte  

Har just nu ingen rubrik och jag tror inte att jag kommer lägga in någon heller.

Känner mig upp och ner just nu. Drömmer hela tiden om att det var som förut. eller som den natten när jag drömde att jag sprang ihop med dig, och du grep tag i mig och sa att vi skulle glömma allt som varit och börja om. från början...

men det känns ändå hopplöst, det känns bara så fucktup...

Funderar alldeles för mycket på livet så som det är nu. Känner mig redo att göra saker, bara småsaker, men det blir aldrig så som det ska. jag har helt enkelt ingen motivation till att ta tag i mitt liv, att få saker på rätt våglängd. Men ändå, jag trivs så som mitt liv är nu, men jag måste lära mig att ta hand om mig själv, att stå på egna ben, men i ärlighetens namn är jag alldeles för rädd för det. Jag vågar inte leva livet själv, jag har det alldeles för behagligt så som jag har det nu. och världen när ute skrämmer skiten ur mig. Folk undrar när jag ska flytta hemmifrån, och jag brukar säga att det vet jag inte, eftersom hästen står på gården. Men är det verkligen sant? Jo lite, eftersom jag känner att: Vem kommer annars att ta hand om lillen? Och nu kanske jag blir fast ännu mer, eftersom morsan vill ha hjälp med sin häst. Och jag känner att jag inte kan säga nej till henne, detta nya är ju något som hon vill, och jag vill inte ha det på mitt samvete att säga nej och inte ge henne denna chans....

Jag känner mig lite upp och ner som sagt... men jag jobbar så det är ju ett plus i kanten i alla fall. bara hoppas att det håller i sig..

Du är min lilla glimt i ögat

Du är min lilla bäbis

Du är min lilla snygging

Vi håller på att bli ett Team

Du och jag

Bara allt håller nu

Så kan det här gå riktigt lång

Vad ska jag göra egentligen ?

Jag vet att det spelar ingen roll om jag så skriver och frågar hur du mår, eller skriver och säger att jag verkligen behöver min vän.

Du svarar ändå inte.

Varje gång min mobil plingar så hoppas jag att det är du. Bara ett hej, eller någonting... Inte den här tystnaden som är nu.

Jag har försökt radera ditt nummer, men jag kan inte. Jag har försökt radera en massa bilder på oss, har inte lyckats till 100% än, för jag tänker och hoppas fortfarande att du vill börja prata med mig igen, och i sådana fall vill jag har bilderna kvar. Som bilderna på oss när vi var på Halloween, eller då när vi var hemma hos carro... jag har så mycket. För herregud, du är ändå en del av mitt liv. Det är så ensamt utan dig, Jag fungerar inte riktigt, jag vill höra din röst igen, jag vill kunna berätta om min dag för dig, jag vill kunna höra om din. Jag vill ha dom där timmeslånga konversationerna som bara du och jag kan ha.

Snälla, jag saknar dig, och jag vill att du ska börja prata med mig igen.

Jag vill inte fortsätta så här... Snälla, jag kan stå på mina bara knän om det är så...

Nej, jag kan faktiskt inte det. Men hur är det med dig?

Varje morgon när jag vaknar är det DU som jag tänker på så fort jag slår upp ögonen, och efter det fortsätter det. Det är inte ofta som jag kan göra något utan att tänka på dig. Eftersom du ALLTID har varit där, jag har alltid kunnat skicka iväg ett sms till dig om något knäppt som hänt, och veta att jag kommer få ett roligt svar tillbaka.

Men nu? Det finns ingen som jag kan skriva knäppa grejer till längre, eftersom det är bara du som förstår det jag försöker säga. Så det känns mest som att jag får hålla allt inuti mig, både dom dåliga och bra sakerna som händer. För jag vet att vad jag än vill säga, om vad det nu än kan vara, så har du alltid dom rätta svaren till mig.

Och nu är det bara saknaden kvar. Hur ska man ta sig igenom den? Saknar verkligen att jag kan ringa till dig innan man går och lägger sig och sedan snacka om... vad? Vad pratade vi om egentligen? Det var ju om ALLT! Du är den enda som jag har släppt in så långt i min själ. Jag visste att jag alltid kunde ringa dig, vad det än gällde.

Och vart ska jag göra av denna saknad? Saknaden efter sin bästa vän. Jag vet att jag sa att jag skulle stötta dig vilket val du än gjorde, mig eller hon. Men det där valet var jag inte ens beredd på och jag tänker inte stötta dig i det! Ett helt idiotiskt val, enligt mig, och jag vet att det är folk som håller med mig.

Men jag känner mig helt tom utan dig, för jag saknar dig helt enkelt. Jag vill ha min vän tillbaka..

Men hur får man tillbaka den vän som man älskar och som man skulle kunna ge sitt liv åt ?

Vet att jag inte har bloggat på ett tag. Haft så mycket att säga att jag helt enkelt orkar inte skriva ner det. Har mått riktigt psykiskt dåligt den senaste veckan... kanske den senaste månaden, och jag har Josefin Tiger att tacka för att hon finns här. Allt hade varit alldeles för svårt annars.

Men vad har hänt då ? Jag har fått reda på att folk helt enkelt inte är dom som man tror att dom här. Jag har förlorat en del av mitt hjärta den här veckan. Det har jag inte gjort sedan hästen "försvann" från mig.

I lördags kväll så försvann marken under mina fötter. Det kändes som att jag rasade ner i ett svart hål och jag har inte landat än. Det känes som att hela kroppen revs mitt itu, och egentligen så minns jag inte den kvällen så mycket.. Bara dom där orden: Hon har ett krav, att jag aldrig mer ska prata med dig och jag har gjort mitt val.

För mig känns det som att du försöker bevisa något där, eftersom jag ändå inte tror på dig när du säger att du älskar henne så som du gör. Annars skulle du inte ha gjort det du gjorde. Så är världen helt enkelt.

Det spelar ingen roll. Jag tror dig inte...

Men nu har det gått en vecka.. Och jag saknar dig mer än någonsin, jag saknar att kunna ringa dig, jag saknar att bara kunna skriva och höra hur du mår. För jag vet att jag inte får något svar. Det skär i hjärtat på mig, för vi har stort sett pratat på ett eller annat sätt nästan varje dag i snart tre år. Och du bara tystnar... tofflar, kallar jag det.

Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här... Och du tycker att jag ska förstå... förstå vad ? att jag förlorar min bästa vän ? Jag skiter fullständigt i just nu om du väljer henne,bara du har mig kvar som vän ! Du trodde ju också att vi skulle ta oss igeom det här, att vi skulle klara det på ett eller annat sätt eftersom det är vi två... vi har kommit igenom så mycket.....

Jag fattar inte. Jag saknar dig så otroligt jävla mycket....

ligger i sängen nu hemma vid morsan, snodde farsans lilla dator och tog med mig ut. Men internett har inte en sådan stark styrka hit så spotify hackar upp sig lite som den vill... kanske för att jag spelar gamla hannah montana låtar ? xD hehe..

jobbet i går och i dag har gått så grymt bra !!! varit hur skönt som helst att stänga och åka hem och sedan komma tillbaka igen! hoppas bara att dagen i morgon kommer gå likabra ! nä nu ska jag väl försöka sova ? försöka kan man ju alltid...

kan väl titta på house som vanligt, :) undrar om dom har kommit ut med andra sesongen på wolverine and the x-men ? hoppas hoppas, har ju sett första sesongen så många gånger att jag kan den utan och innan :P men det var ju ett grymt bra slut på den O.O kan säga att även den som tycker att xmen och sådant att titta på barnprogram överhuvud taget, skulle digga den här serien, den är så bra ritad och storyn är grym !

måste tacka arvid för en mysig kväll igår :) fast jag kom hem lite sent efter jobbet då da :P och så fick man ju träffa din man igen :) och lilla zigge :D

och hoppas att doris (din fisk som jag inte vet var du har döpt han till) trivs bra hemma hos dig :) rip räkan :'(