sitter i lägenheten nu med anna och arvid. Mina älsklingar, ni låter mig komma när jag behöver det. Fick ett psykbryt igen. och så svek det mig igen... fattar inte vad det blir för fel ?

men men, nu har jag lugnat ner mig lite, får se om jag går hem för att sova eller om jag blir kvar, tror inte att jag kommer att sova så värst bra, saknar han som fattas mig, som sitter på min kropp, men fattas mig. och så saknar jag  robin, även fast han är konstig ibland.. men det är väl så livet är. det är bara att acceptera saker och ting.

nu ska jag ut och röka, sedan ska vi se på exosismen och skratta lite

hittade inte på någon bättre rubrik, sitter och lyssnar på den låten just nu.

dagen i dag, eller vi kan väl börja med gårdagskvällen. vet inte vad det var som hände med mig. Panikångest, ångestattack ? något var det som gjorde att allt bara öppnade sig för mig. Satt i badet och tårarna bara forsande, jag kom ingenstang, bara satt där. tillslut kom jag upp, ringde till jonis, även fast jag är sur på honom, så kände att jag behövde honom. han får mig på andra tankar så jag lugnade mig tillslut. senare så tände jag en massa ljus, det har en lugnande verkan på mig. Men sedan såg jag ett ljus som jag hade tänt och jag kunde inte sluta stirra på det. Det var mitt liv jag såg, vet hur idiotiskt det låter, men jag gjorde det. Lågan höll på att dö ut, eftersom det hade blivit för mycket stearin, allt verkade hopplöst men tillslut så växte den till sig och började spraka som tusan. Detvar mig jag såg. jag hamnar nere i skiten för ett tag, vet inte alls vad jag ska göra av mig själv, känner att jag inte ens vill leva. men sedan så kommer jag upp och då är jag mer maddä än vad jag var innan. Jag känner nu att jag är nere i skiten och vet inte riktigt vart jag ska gå eller hur jag ska göra. Det fattas en bit i mig, han fattas mig. han sitter på min kropp, men han fattas mig så jävla mycket.

 och i morse grät jag igen. har kommit på att jag är sådan jävla expert på att gråta så att folk inte hör eller märker. jag låter inget, jag snorar inte ens. det är väl därför som jag inte får uppmärksamhet av..hm, nu lämnar vi det.

just nu väntar jag bara på att jag ska bli det där ljuset och växa mig stark igen. Jagblev  det för ett tag, ett kort tag, några månader och fy fan vad jag mådde bra. Det kändes som att jag hittade tillbaka till den gamla madde, madden jag var förut. Nu är jag tillbaka till maddä igen, den jag inte gillar. Jag vill seriöst inte vara den jag är, folkt tycker kanske att jag är häftig som säger vad jag tycker som kommer med elaka kommentarer, och även hur mycket jag än försöker att inte visa det så gör det ont i mig ibland när jag kommer med kommentarer. Jag visar det aldrig, jag flinar och ser glad ut, går därifrån. Men jag håller på att utveckla ett totalt icke medlidande till resten av folket. när jag började med mina kommentarer kände jag mig elak hela tiden, nu försvinner det med tiden.

Jag har även blivit helt nollstäld på allt. och jag är så orolig att jag drar ner andra människor i skiten när jag inte sitter och skrattar fast dom andra gör det, jag är rädd för att min asociala sida ska växa över på andra. för jag har märkt att jag kan ha ett stort inflytande på folk. Är jag inte på humör så kan jag smitta av det på folk som är på humör men som sedan blir tysta. jag orkar inte heller bry mig om folk längre,jag har blivit så jävla osocial mot allt, svarar ibland så jävla elakt på tilltal att jag är rädd att folk snart ska vända ryggen åt mig. men jag skulle förstå det, vem orkar med en tjej som inte skrattar, som sitter och ser sur ut, som inte bryr sig om ifall personer gör illa sig/det kommer att hända dom något om dom ska ut, som helt enkelt har tappat livsgnistan. Jag förstår folk, jag står ju inte ens ut med mig själv, så varför skulle andra personer göra det ? Så var snäll och säg när jag gör fel,  jag har nästan tappat bort den känslan helt.

bara så at folk vet så är det så här jag ser mig själv, folk kanske inte vet om det, kanske inte ens tycker samma, men jag har fått komentarer på hur elak jag är, och mina känslor som jag har inne i huvudet, dom är verkliga och andra kan ju inte veta vad jag tycker och känner.

nu orkar jag inte skriva längre, då kommer jag snart bara att få en sådan där attack igen...