Rubriken passar väldigt bra in på mig. den låten överhuvudtaget passar in på mig. Allt jag vill ha ligger så nära, men jag kommer inte åt det, jag har tappat fotfästet helt på vem och vad jag är. Jag klättrar och försöker komma över det där jävla berget, men ju längre upp jag kommer, desto längre har jag kvar. Det är som om någon står alldeles bakom mig, precis i min döda vinkel, för hur jag än vänder och vrider på mig så kan jag inte se denna person. Men jag hör dennes ord så tydligt: Att du inte kommer klara det. Du är inte den du var förut, hur tror du att någon kommer orka med dig om du inte rycker upp dig.Och håller inte dom här orden tyst snart kommer det inte vara långt kvar innan jag ligger i en hög på golvet och någon får skjutsa mig till säter. Men jag vet att orden har rätt. Antar att personen har sagt det åt mig så många gånger att jag helt enkelt har börjat trott på dom, att allt är SANT. (Ska tillägga att "personen" inte är någon person, bara att det är en röst som säger att jag inte kommer klara något.)

Jag snubblar och river mig fram igenom mörkret. Jag har inget fotfäste kvar, ingen att luta mig mot. Den jag hade, har försvunnit och saknade river i mig. Hade jag bara honom, skulle hela världen rasa samman och jag skulle inte märka det. Bara jag viste att jag hade dig. Jag har dig fortfarande men allt har förändrats. Det värsta kanske är att denne är inte ens en person, det är ett djur. Det är sorgligt att jag känner att det inte finns någon som jag litar på, en person, en människa. Att jag inte alls har samma tillit till människor som jag har till djur. Hade jag haft hästen så hade jag klarat av separationen med pappa mycket bättre.

Ja, jag och pappa hade ett storbråk denna vecka. Vilket slutade med att kan kastade ut mig och nu är jag en knäckt människa. Så länge jag inte tänker på det går allt bra, men allt är så konstigt. Kanske är det bra att vi är ifrån varandra. Men det roliga är att jag nästan aldrig var där, och när jag var där så gjorde jag alltid något fel. Och i tisdags kväll så orkade jag inte längre, jag åkte därifrån.

Jag har tappat bort mig själv. Något som jag längtar så fruktansvärt efter är att vara tjejej jag var i högstadiet. Mitt störta problem då var att lärarna skulle komma på mig med rökningen och sedan ringa hem. Vilket dom gjorde när jag gick i nian. Det var det enda. Visst, jag längtade efter att få en pojkvänn, men på den tiden strävade jag efter att bli någon. Att bli ett NAMN. Ett namn som folk skulle kunna säga och andra skulle nicka och säga: Jasså du mena hon. Och jag tyckte att jag lyckades. Speciellt i nian. Det var även då jag började sjunga på allvar. Skolan skakade när jag drog igång på musiklektionerna med kören. Alla visste vem jag var tillslut och jag tror att det har att göra med min röst. Den är unik, och jag hatar mig själv för att jag inte har gjort något med den. Att jag inte tog in på en linje för att utveckla den, för att komma någonstans med rösten som är så jävla bra nu och med rätt taktik och träning så:

Whitney Houston - Släng dig i väggen.

Men det är något som jag inte har gjort. Jag står ensam i min lägenhet och sjunger, känner att vissa saker har jag nu tappat, men andra grejer har jag fått som jag inte haft förut. jag älskar att stå på scenen, jag älskar att visa upp mig, jag vill inte stå till när jag är på scenen. Fick ju kritik när jag gjorde dolly parton och gjorde lite rörelser med armarna till texten. Men vad gör det? Skulle Eminem vara något om inte han stod och hiftade så att armarna nästan hamna på andra sidan konserthallen, eller Britney Spears ?  Dåliga saker att jämnföra med, men det var det enda jag hittade på just nu.

Men åter till det här att jag inte är mig själv. Jag känner mig helt nerbryten inombords och den som borde se det gör inte det. Eller så kanske, vad vet jag? Men hur ska jag göra för att hitta tillbaks till mig själv ? var är den där lilla flickan, den söta flickan, som gick som att världen bugade sig framför henne. Det var så jag kände mig, jag var drottningen. Även om jag var osäker, så fake it until you make it, eller vaddå ? om jag bara kunde hitta tillbaka till den sinnesstämning, så skulle jag nog klara det här, men just nu är det så mycket, det är farsan, morsan, skolan, kompisar, körkort, jobb, pojkvän, hästar.

Och jag känner att jag inte har ett hem att komma hem till. Den känslan slog mig när jag lyssnade på Mötley Crüe - Home Sweet Home. Då blev jag att undra och jag gick verkligen in i mig själv. Har jag verkligen något hus där jag känner att jag är helt välkommen, där jag inte går runt och är rädd för att göra fel? jag har inte hittat det stället än, och jag undrar när jag kommer göra det, och då är det ju den stora frågan: Var ligger det ?

Tänker jag efter så vet jag svaret, men det är något som jag inte vill tänka på.

Nu har jag skrivit om både det ena och det andra och om det hänger ihop vet jag inte. Jag har nu skrivit tankar som kommer från mitt hjärta. Något som jag inte vågar säga i verkligheten. Antingen står det i boken The Heroin diaries, spillror ur ett rockstjärneliv med Nikki Sixx, eller i Den långa vägen ut ur helvetet med Marilyn Manson, att en dagbok skriver man inte åt sig själv. Man skriver den för att man vill att andra ska få reda på en innersta tankar, Men det är något som man inte vill säga högt. Man vill att folk ska komma in på livet, men att släppa in dom med talade ord är mycket svårare än med skrivna ord. Med skrivna ord så ser man inte vem det är som har läst, och det är ingen som säger något om det heller. Den som har läst går sedan runt som att inget har hänt, men ändå vet denne vad som har hänt, vad det är för tankar som vandrar i kroppen.

Exakt dom där orden var det inte, men jag kommer inte ens ihåg vilken utav böckerna jag läste det ur, så vad kvittar det då om jag citerar ordagrant?

Men allt det här kommer direkt från hjärtat, där jag har försökt förklara hur jag känner. jag har inte lyckats på långa vägar, men jag har en spärr i mig som säger : Stopp, nu får du ta och lugna ner dig. Du kan inte vräka ur dig vad som helst. Antar att det är samma person som säger att jag är världelös.

Men mitt hjärta är öppet nu, inte helt men det är påväg. Mitt hjärta är öppet, respektera det och ge fan i att trampa och spotta på det. För respekt och kärlek är något som jag söker...

I can almost see it
That dream I’m dreaming but
There’s a voice inside my head sayin,
You’ll never reach it,
Every step I’m taking,
Every move I make feels
Lost with no direction

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Länge sedan man uppdaterade här igen. Men det är knappt att jag har datorn i gång längre, och när jag väl har det så tittar jag på film eller söker jobb. Är ju som sagt var arbetslös, men håller på att söker. Sökte ett jobb förra veckan uppe på stan,...

Sitter och väntar på att degen i ugnen ska bli klar, så jag kan få baka ut nästa deg och kasta in den. Länge sedan jag bakade, hoppas det går bra! Ser inte ut som att den sista degen kommer ta sig.   Nyår var faktiskt helt okej, massa trevligt fo...

Oj oj, det var ett tag sedan igen som man var här inne. Men har inte kännt för att blogga överhuvudtaget. Vet ju inte ens vad man ska skriva? Kan i alla fall säga att jag trivs i min lägenhet :) Nära och bra till jobbet. Har ju även skaffat mig en ...

Fruktansvärt länge sedan jag bloggade. Hade faktiskt glömt bort den helt. Vet inte varför jag skriver nu heller.. bara en massa ångest och svamel. Men i morgon ska jag flytta till en egen lägenhet. Flytta hemifrån, det börjar kännas nu. Men det tro...

Var som sagt ute med hipp hopp idag i skogen :) hade sällskap av hannele och Birgitta. Hästen skötte sig fint, inge busigheter hade Han fast Han var så glad :) såg tre rådjur som var jätteintressanta, och söta. Känns att man fick rensa skallen ett ta...