Sitter och läser en bok av lisa jackson, har snart läst ut den. Grymt bra bok är den, kriminalare, men också en bok som jag blir så himla fundersam över, och som gör mig ganska nedstämd. Boken handlar om en kvinna som kommer tillbaka till sin hemstad efter tio år, pga ett brev som säger att hennes dotter lever, men hon har alltid trott att ungen dog vid födseln. Hon åker då tillbaka till staden för att hitta sin dotter, och där träffar hon även den mannen som hon var förälskad i när hon var tonåring och som även är far till det barnet, även fast han inte vet något. Men efter tio år så sitter förälskersen fortfarande i, och den har även blivit större...

Det är det som får mig att fundera. Kommer det att bli så för mig? Kommer jag att glömma nu, eller kanske om ett tag, och sedan om ungefär tio år träffa honom igen och inse att jag fortfarande är kär i honom. för jag har redan erkänt en massa saker som jag inte tänker ta upp här, för då känns det liksom lite mer verkligt. Och det som jar har sagt, det har jag aldrig sagt om någon människa förut, inte till macke, inte till robin. Eftersom jag har aldrig trott på sådant, men nu känner jag att i detta fall så trot jag, jag hoppas. och det gör mig nedstämd, jag har funderat nu i flera dagar på hur det kommer bli. Jag har en sådan jävla ångest, tack vare den här boken, eftersom jag vill inte vara den som helt enkelt inte kan släppa taget, eller det är väl hjärtat som inte kan det. Kommer det verkligen vara så att jag stänger in allt , i en liten del av mitt hjärta, kanske glömmer bort allt, och sen kommer det öppnas igen ?

jag har sådan ångest över det här, därför ångrar jag allt som har hänt, men jag inser att allt var värt det, och jag skulle kunna göra det flera gånger igen.

Men det är den där ångern, den där rädslan som gör mig helt kallsvettig, jag sover dåligt på nätterna och när jag väl somnar så drömmer jag om dig. Jag vill kunna släppa den här klumpen i halsen, och den som sitter i bröstet, bara få allt att ge sig iväg. men jag antar att det är väl något som jag får lov att göra själv, och det kommer aldrig att fungera...

Jag antar att det är bara att försöka glömma allt, och stänga in det i en mörk vrå, och hoppas att det aldrig kommer fram igen...

men i boken så tar dom ju varandra... men vill jag vänta tio år ? det vill nog ingen