Sitter på golfen och ska jobba här i dag. Var här igår och ska vara här i morgon,... Sen vet jag inte var jag ska jobba. Känns som att jag är en trasdocka som åker runt. kanske är det därför som jag har gjort handlingar som jag inte är stolt över ? Vill vrida tillbaka klockan typ två dar, det skulle var perfekt. Men vet aatt sådant inte går, bara att leva med detDskulle nästan kunna göra allt för att få komma bort ett tag härifrån, ifrån den äckliga skolan och allt. Men det är ju bara 42 dagar kvar eller något i den stilen.Men det är en grej som jag inte ångrar, och jAg kom på igår varför :p

ja som rubriken säger så är jag jävligt trött ! Sitter och kollar lite på teve och varvar ner lite, efter att ha jobbat på pw nu ikväll och kom inte hem förens kvart över tolv. Stod i det varma och nu jävklar så kan jag alla maträtter och sådant, det tog liiite lång tid, men det var så att 65 pers nästan skulle ha mat samtidigt, så dår får dom allt vänta. men men, alla var nöjda med maten

ska väl gå och lägga mig nu tror jag, men känner mig fortfarande uppe i varv, hoppas att det är lugnare i morgon, så man kommer hem liiite tidigare än vad man gjorde nu.

tvättmaskinen är igång också, kockrocken blev skitig som fan..  jaja... nej nu vet jag inte vad jag ska svamla om, over and out

Vad ska man säga? Jag har lite torka här på bloggen, eller helt enkelt så orkar jag inte skriva. Har för mycket att tänka på, och då försöka skriva ner det är inte lätt. Eller det är det väl, men orkar bara inte.

Men allt rullar väl på här i idre. Har nu börjat på PW, och det går väl ganska bra. Försöka komma in i varmköket häromkvällen, ville slå sönder huvudet mot väggen om man säger så. Jag trivs inte i det varma, känner att jag inte har dom kunskaperna som behövs. Men antar att jag måste lära mig ändå :P

Var även till malung, och träffade pappa här i torsdags och sov över i husvagnen. Det var så skönt att vara med pappa, efter allt som hänt så.. ja, det känns fel att skriva att jag saknat pappa, men jag hoppas att hon förstår mig, och inte blir ledsen av det.

Har även mina funderingar på att åka härifrån, men då kommer jag svika folk. Kockarna här uppe, Mamma, Carro. Och mig själv. För om jag åker, vad kommer jag då lära mig? Att lägga svansen mellan benen och åka hem så fort det händer något?

Men min psykolog har också sagt till mig att när man känner stor ångest över något så ska man inte fortsätta med det. Och ångest har jag, stortsett varje kväll och morgon. Vaknar upp varje dag, ihopp om att det är nästa morgondag, för då är det en dag närmare till att man ska åka hem. Men måste lära mig att växa upp, det är svårt. Speciellt när man är 30 mil hemmifrån.... Men som sagt var, den 18 september åker jag, och då kommer jag med största sannorlikhet styra hjulen mot min Arvid. En stor del av ångesten är att jag är ifrån henne, har sagt det förut och säger det igen: Det känns som att jag sviker, efter allt som hänt. Men Du vet att det är bara att slå en signal eller skriva ett sms om du bara känner för att kallprata eller något annat. Spelar ingen roll var jag är, du kan alltid lita på att jag finns där för dig <3

nej, nu ska jag borsta tänderna och sedan sova, jobba på golfen i morgon... kuuuul -.-

Vad ska man säga ? Var upp till läkaren, magen är ju helt fuckt up, huvudet värker.

stressmage? Läkaren tror det. Men vet inte vad jag ska göra åt det, har fått tabletter.

I morgon ska jag ringa min psykläkare, prata med henne om saker och ting, det är så mycket på gång i huvudet. Vet inte hur länge jag pallar det här, alla känslor, allt!

Saknar Blazie så himla mycket, tänker på henne varje dag, och vet att jag aldrig mer kommer se henne, det finns inte en chans i hela världen att det kommer hända. Det känns så hemskt :'( Och det känns inte riktigt rätt att säga att hon har det bättre där hon är nu, för hon hade det så jävla bra hemma hos oss. Morsan ställde ju om hela livet efter henne, Blazie hade sina tider, det var bara så. den tiden skulle hon ha mat, och nu skulle hon in! Så mycket kärlek hon fick av oss, det rann ju nästan över. Men så är det ju det där med hennes bakben, ingen av oss vet hur länge hon gick runt med smärta, kanske hela sitt liv? Eller så har det gått bra, ända tills den där torsdagen eller om det var onsdagen, just nu kommer jag inte ihåg. Men hon kanske hade det bra fram tills dess, då det bara klickade till och hon inte kunde gå. Hade jag haft dom hagarna så hade hon fått blivit en häst som bara behövde gå runt och äta gräs hela dagarna. Men hon var inte en sådan häst, hon ville arbeta.

Nej nu vill jag inte skriva mer, tårarna är alldeles för nära för att rinna över, ska försöka sova

Dagar som denna, får mig att undra om jag verkligen har orken till det här. Bo borta, långt ifrån min familj och mina vänner och framför allt djuren. Ångesten har kommit tillbaka och det med full styrka. En panikångestattack var på framfart i dag mitt i lunchstressen, men lyckades få den under kontroll. Mina tabletter känns inte som att dom hjälper längre, ångesten över att vara så långt bort från allt, har en mycket större kraft än vad mina tabletter har. Och jag kan inte riktigt kontrollera ångesten, eftersom här kan tankarna vandra omkring, i det tysta. Mardrömmarna har kommit tillbaka i full kraft, då har dom också varit borta i tre veckor. Vilket har varit en stoooor lättnad för mig. Det har fått nerverna någolunda på plats igen, eftersom jag känner att jag har fått "sova ut", det får jag inte nu. Är det riktigt påträngande drömmar, som känns verkliga, så kan det hålla mitt huvud upptagen hela dagen, där jag går igenom drömmen om och om igen, och känslan som man får ifrån drömmen inte släpper helt. Som den där känslan när man drömt något, och så vaknar man, det ögonblicket när man inte riktigt vet om man är vaken eller inte, vad som är dröm eller vad som är verklighet. Så är det för mig, jämt. Jag har aldrig sagt det, inte till någon, men jag har svårt nu att tyda vad som är verklighet eller om det var något som hände i drömmen. Eftersom dom är så intensiva, kan jag komma ihåg drömmar som jag drömde för flera veckor sedan, och undra: Har det hänt eller inte?

Som i natt drömde jag om House, och sedan blev det helt plötsligt en blandning av House och Tomb Raider, och poff så var det något med Harry Potter. Sådana drömmar, när jag drömmer om exempel House eller Baretta, så vet jag att det inte har hänt. Men drömmar som mer avspeglar verkligheten, det är dom som är svåra att tyda, det är dom som är svåra att skilja på verklighet eller inte. Det känns helt sjukt. Det känns som att jag är redo för en psyksäng när jag tänker så där.

Nu ska ni inte tro att jag är helt fuckt up, att jag inte kan skilja på verkliga livet eller inte. Det har jag helt klart på vad som är vad. Men det är drömmarna som får mig att fundera: Har jag gjort det där, men nej, det har jag inte... eller?

Och det hela gör inte ångesten bättre. En stor del till att jag har ångest är att jag inte kan sjunga här. Jag tycker inte om att sjunga inför folk, jag står helst nere i min lilla lägenhet under källaren, där jag vet att ingen ser mig, men hör mig det gör morsan om om är i stallet. Så tjocka väggar har jag inte. För vissa tränar, springer eller lyfter vikter för att få känslor att försvinna. Jag vill ta i, men lungorna, känna den där rena känslan i halsen, när rösten bara är helt jävla perfekt! Jag kan inte göra det här, eftersom jag aldrig är ensam.

Även så har jag funderingar på att börja skriva om min deprision (stavning!!?), göra några inlägg då och då, där jag går in på vad det var som fick mig att börja äta tabletter, hur jag mår nu, hur jag känner för att äta tabletter. Vet att jag har gjort små inlägg här och var om det. Men nu menar jag till att riktigt gå in på det. Har ju skrivit mycket om mina drömmar som i detta inlägg, men jag vill introdusera er närmare mitt undermedvetna, där jag berättar vad som hände under natten gång när min hjärta är på helspänn. Det kommer nog bli så att jag skriver det i berättelse, där jag säkerligen kommer få lov att breda på vissa grejer för att det ska hänga ihop. För som vi alla vet, så drömmar kan vara jäääävligt konstiga ibland, hur det hoppar fram och tillbaka om olika saker och så ska man försöka berätta det för någon, och man berättar det precis som det var i drömmen. Inte fan vet den jäveln om vad man snackar om.

Nej nu ska jag sova, kännde att jag drog en lättad suck nu, jag har fått skrivit av mig lite, , och genast känner jag mig lite lättare i kroppen,jag har fått ur mig lite funderingar. Och om jag kommer skriva så som jag sa, så kanske jag kommer känna mig lite lättare i kroppen.

Nej nu ska jag prata lite med carro, hon kom precis hem.

Ja vad ska man säga om livet? Det känns väldigt svårt, denna vecka har inte varit bra. Hemlängtan som fan, saknar djuren och allt som har med hemmalivet att göra. Jag saknar den sköna sommaren som är som bäst just nu hemma i saxehammar och i skogarna runtomkring. Jag saknar Blazie Box så enormt, det skär som en eld inom mig så fort jag tänker på henne. Det tog mig så många år att förstå mig på henne, men när det väl hände, så fanns hon alltid där. Min ängel, tänker på dig varje dag <3

Och Idre... Jag tycker om att vara här, men det är mycket som säger emot också. Fast jag har fått mer ansvar i köket, fortsätter jag så här så kanske det blir lite mer :) det är ett stort plus i kanten.

Men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är fel. Eller vad fan, där ljög jag, men har ingen lust att skriva allt här, man vet aldrig vem som läser.

Och ångesten har grappat tag i mig denna vecka. Fick en panikångestattack nu i veckan, tårarna har alltid varit närvarande och det är just nu väldigt jobbigt med allt. Känner att jag har blivit passiv igen. Det blir liksom inget gjort utanför jobbet. Skriva vykort är inte så jobbigt, men inte ens det blir gjort.

Och så saknar jag verkligen min ängel Arvid. Efter att ha sett henne nästan bokstavligen varje dag i flera år nu, till att inte träffa henne alls. Det är fruktansvärt jobbigt. Jag kan inte föreställa mig vad hon går igenom, men vill verkligen vara där och stötta på alla sätt. Så som hon har stöttat mig igenom allt. Älskar dig verkligen så mycket, utan dig skulle jag inte finnas kvar här, du och din familj har varit så otroliga mot mig. Jag har fått kommit och gått precis som jag ville, saknar verkligen dom där helt meninslösa stunderna när du sitter vid datorn och jag i sängen och läser någon bok eller tidning. Eller när vi satt i flera timmar och spelade Spyro xD Ja älskar dig verkligen och det vet du <e3

sitter med mössa på mig, och tittar på wather for elephants.. bra film måste jag säga! Men sjuk har jag blivit, och det kommer bli värre, de är bara inne på sin första dag.

fan har sådan hemlängtan, och vill inte vara sjuk.... fan också

Sitter och tankar ner musik, behöver lite nytt att lyssna på när man ska åka upp till idre sen.

Just nu känns livet så konstigt.. jag har inte fattat att i morgon ska man på begravning, det känns så overkligt, det är inget som har slagit in i mig än, det kommer väl i morgon..

Allt känns så fuckt upp just nu. Vill inte åka tillbaka till idre, vill vara kvar här hos min ängel, vill vara där för henne, det känns nästan som att jag sviker, men vet att det är ju inget man kan planera, och jag måste ju åka, men det känns inte bra ändå..

älskar dig stumpan, om jag kunde göra allt det här ogjort skulle jag göra det, skulle ge dig precis vad du vill ha, ingen tvekan om det, du är min ängel <3