I dag har jag inte gjort något, tittat på teve, såg en film som jag har velat sett i flera år. Stargate. Nöjd är jag med den, helt en sådan film som jag tycker om. Sedan såg jag på reprisen av Grey's Anatomy, eftersom jag missde det i onsdags, och min mcdreamy får bara inte sluta !!!!! och efter det var det Top Model, hon som jag gillade åkte ur, men min lilla allison är kvar :D längtar till nästa vecka då är det final !

men dagen har gått fort, jag har även börjat på att skriva igen. håller ju på att skriva om en novell, men jag har varit så omotiverad till skrivandet att jag har inte haft ork. men i dag tvingade jag mig helt enkelt till att göra det. och det känns bra :) även om jag bara har suttit inne och inte gjort något så jag har gjort lite. det säger kuratorn att det är jätteviktigt, börja i små skalor. Och så var jag ju ut med lillen i går, men det var inget väder, blev dynsur så fort vi kom ut i skogen, och jag tömkörde i mina RIDSTÖVLAR !!! aj aj AJ, säger jag bara >< är fan som att vandra i högklackat.

och mina tankar har varit lätta i dag, är bara orolig nu när jag ska gå och lägga mig. Det är oftast då som tankar kommer och går. Men jag har ett sätt som gör det bättre, jag somnar medans jag läser. då hinner man inte tänka. Bara drygt när man får en stor och tung bok rakt över näsan bara >< :P

men nu ska jag sova puss på er

jag ger snart upp orken totalt

att veta att jag har orsakat en människas lidande, enda sedan jag var liten.

Det tär på en så jävla mycket. Att veta att jag är orsaken till att en person mår så jävla dåligt, gör att jag vill spy.

Jag orkar inte leva med mig själv. varför kan inte jag vara som en av dom där människorna som åker runt på en räkmacka ? VARFÖR måste jag stå ut med så jävla mycket ? Det är inte det som har hänt dom senaste veckorna, det är saker som har pågått i flera jävla år. Varför är det någon som sitter och skriver min historia, varför är denna så jävla elak mot mig. Varför skriver denna människa en sådan bok om en stackars person, som faktiskt inte vill göra något ont, som bara vill kunna leva ett normalt liv, utan tankar på självmord, utan tankar på att helt enkelt ta sina saker och sedan försvinna härifrån. Till nått ställe där jag vet att ingen känner mig, till ett ställe där jag, JAG kommer att bli ACCEPTERAD för den jag är.

Jag kan inte rå för hur jag mår eller hur jag tycker och tänker. Det är saker runtomkring mig som gör att jag väljer valen och allt det andra jag väljer. Jag är van att se människor som åker runt på sina jävla räkmackor, att jag tror att jag kanske står på ett jag också. Men det visar sig att så är det inte. Jag har fått jobbat på i hela mitt jävla liv med att bli någon, jag har fått gett upp så mycket för att bli något som jag inte längre känner igen. För att jag också vill åka räkmacka... :'(

Men nu gör jag så där igen, så som mamma är så duktig på att säga till mig: Jag skyller ifrån mig.

Visst det kanske jag gör, men ur min synvinkel, hittar jag ingen annan förklaring till hur jag tar mig fram i livet. Jag funderar över hur saker och ting kan vara, märker att det var en grej som satte i gång, och från det hela forsätter det. jag vet inte hur jag ska förklara det, hade en bra förklaring men den försvann lika fort.

jag vet att jag är självisk, att jag inte tänker så mycket på andra när jag mår som jag gör. Men jag har börjat inse att mitt liv påverkar inte bara mig, utan även mina kompisar, även dom som åker på dom där jävla räkmackorna. Jag vill, för vissa av dom att jag ska rycka upp mig, morsan är duktig på att säga det också. Men jag vet inte var jag ska börja. Jag vill inte att mina kompisar ska må dåligt, jag vill inte att mina kompisar ska se att jag mår dålig, men det är svårt att dölja det.

Mitt liv så som jag ser det nu: SUGER. jag gör inget annat än att grinar om dagarna, när jag ska sova är kudden alltid blöt och någon har bankat upp två korkar i näsan så jag inte kan andas. Även när jag skriver detta just nu, så rinner några tårar nerför mitt ansikte. Jag skulle kunna säga vad det är som har hänt, men jag har ingen ork till det. hjärnan orkar inte forma ord och tankar, fingrarna orkar inte skriva ner dom sakerna som skulle förklara allt som hänt. Ska jag vara ärlig känns det som att min tid här inte är så lång längre....

Mitt liv är så nära helvetet man kan komma, medan hjärtat fortfarande slår

nu är man i skolan igen. orkar inte gå på lektionen och sedan i kväll har man körning, hoppas att den går bra.

och det som hände i går, fick ett riktigt jävla psykbryt. kunde inte sova, kunde inte göra någonting. och samma apati på livet känner jag i dag. skulle till att ta piller, men jag spottade ut dom. drog till spriten i stället..

nu känner jag att detta liv inte funkar för mig, men jag vet inte hur jag ska ska göra för att få det att funka. Jag helt borttappad, jag har inget fotfäste, ingen livlina att dra i. jag ser inget ljus. hoppet för att jag ska få ett bättre liv verkar så jävla långt bort. jag klarar inte av att sitta så här längre, ajg klarar inte av att mina kompisar ska få lov att stå ut med mig. funderar seriöst på att dra mig undan från allting, bara dra mig innåt i mig själv, inte släppa in någon. Jag jag klarar inte av att se mina kompisar, att dom får lov att stå ut med mig, jag tycker så synd om dom. Jag blir inte arg eller sur ifall dom känner att dom inte orkar, att dom vill ta och vända mig ryggen. Jag vill vända ryggen till mig själv. Jag hatar Maddä, jag hatar det liv jag har gjort till mig själv och det roliga är att jag har ingen aning om vad det är som har hänt att mitt liv har tagit denna vändning. Jag går runt och funderar, vad var det jag hade förut som jag inte har nu. Vad är det som fattas mig ? Jag vet en grej, mitt fotfäste i världen, han har försvunnit. Men jag var ju glad långt innan jag hade honom. Det är någonting med gymnasiet, det måste det vara. För när jag gick på högstadietvar jag inte så här, det började efter att jag gick in på gymnasiet. Det var då något hände med mig. Och vad fan var det ? Vad var det som gjorde att mitt liv har tagit en sådan vändning, att jag har blivit den jag har blivit ? Jag vill förändra mig själv. jag vill så gärna så himla jätte gärna hitta på den jag var förut. Jag skulle kunna ge allt för att få känna dom känslorna igen jag hade då. Precis vad som helst.

förlåt mig allihopa, det var inte meningen att jag skulle bli så här, men allt hände bara på en gång. Allt bara small till och det är svårt att reda ut allt på en och samma gång, men det är det att jag vet inte vart jag ska börja...

Jag älskar er <3 

if I had one wish
Yeah, you'd be it

When you're 'round
I lose myself inside your mouth
You've got brown eyes
Like no one else
Baby make it to me

Nu sitter man påhotellet igen. Jobbat tolv timmar i dag, fick en fyrtio minuters rast emellan, så man kunde ta och dusha av sig lite. nu är jag så där drygt pinknödig, för jag orkar inte gå på toa >< fan nu skulle man vilja vara liten och ha blöja :P fy fan vad livet måste ha varit enkelt då alltså. bara släppa loss när man kände för det ^^ Och så vill jag spela mulle meck, undrar om man skulle klara av dom där spelen nu, har nog inte spelat sedan fyra, feman kanske. Arvid, ska vi dra till bibiloteket och kolla om spelen fortfarande finns kvar ?:D

sitter i skolan, har projektarbete, klar med första utkastet, så nu väntar man bara på att bussen ska komma och hämta mig. fan vad jag hatar projektarbete.

Jag och fia klarade av teoriprovet i går, jippi för oss :) Så nu är det bara uppkörningen kvar, är så jävla nervös inför den ><

och så vet jag inte vad jag ska göra. är som en åsna mellan två höpåsar, den ena har det andra, och den andra har det som inte den andra har.... fan... vet inte alls hur jag ska göra

sitter i skolan nu, har köksdag i dag och vi börjar om en halvtimme. Ska dra och köpa cigg snart. Vet faktiskt inte mer vad jag ska skriva. har tappat ork för allt, jag är inte glad, jag har blivit dålig när det gäller mat, sexlusten har försvunnit. jag har haft tankat på att försvinna totalt. Jag har ingen ork.

Det var ju verkligen kul att du inte ringde i går fast du sa att du skulle göra det. Jag pallar inte att vara din flickvän och du säger en massa saker men inte menar det sen. Det pallar jag inte. Det är inte första gången du säger att du ska ringa men sedan blir det inget. 2 av 10 gånger har du nog ringt mig när du har sagt. Jag får även tjata på dig om du ska med ut någonstans, ex på krogen, men du slingrar dig ändå. Men får jag någon annan att fråga så då är det grönt på en gång. Frågar jag om jag får sova hos dig så är allt grönt. men vill jag att du ska sova hemma hos mig så slingrar du dig. jag hatar det här och jag pallar inte längre. Du verkar inte fatta vad du gör med mig. Visst jag kanske inte är världens bästa tjej, jag har mina brister, men jag försöker i alla fall. Jag har försökt vara gosig och snäll och underbar, men du ser inget utav det. Det får mig att fråga mig själv om du verkligen tycker om mig, och om jag tycker om dig. Jag vet vad jag söker, det kommer jag inte att hitta. Men RESPEKT vill jag ha. Jag vill inte ligga längst ner på din-göra-lista, men jag behöver inte ligga först heller. Men just nu ligger jag längst ner och jag pallar inte. Jag har i flera veckor,kanske sedan vi började träffas att tänka att allt kommer att bli bra, allt kommer att bli underbart! Men jag tror inte det nu, allt känns hopplöst. Och jag vet att jag måste prata med dig om det, men hur lätt är det att prata med en person som vänder en ryggen när man ska prata ? Och du lämnade mig ensam i över en vecka, utan att kolla så att jag levde, skickade sms på hela veckan. Jag är din FLICKVÄNN jag ska förfan inte bli behandlad så här !!!!!!!

Rubriken passar väldigt bra in på mig. den låten överhuvudtaget passar in på mig. Allt jag vill ha ligger så nära, men jag kommer inte åt det, jag har tappat fotfästet helt på vem och vad jag är. Jag klättrar och försöker komma över det där jävla berget, men ju längre upp jag kommer, desto längre har jag kvar. Det är som om någon står alldeles bakom mig, precis i min döda vinkel, för hur jag än vänder och vrider på mig så kan jag inte se denna person. Men jag hör dennes ord så tydligt: Att du inte kommer klara det. Du är inte den du var förut, hur tror du att någon kommer orka med dig om du inte rycker upp dig.Och håller inte dom här orden tyst snart kommer det inte vara långt kvar innan jag ligger i en hög på golvet och någon får skjutsa mig till säter. Men jag vet att orden har rätt. Antar att personen har sagt det åt mig så många gånger att jag helt enkelt har börjat trott på dom, att allt är SANT. (Ska tillägga att "personen" inte är någon person, bara att det är en röst som säger att jag inte kommer klara något.)

Jag snubblar och river mig fram igenom mörkret. Jag har inget fotfäste kvar, ingen att luta mig mot. Den jag hade, har försvunnit och saknade river i mig. Hade jag bara honom, skulle hela världen rasa samman och jag skulle inte märka det. Bara jag viste att jag hade dig. Jag har dig fortfarande men allt har förändrats. Det värsta kanske är att denne är inte ens en person, det är ett djur. Det är sorgligt att jag känner att det inte finns någon som jag litar på, en person, en människa. Att jag inte alls har samma tillit till människor som jag har till djur. Hade jag haft hästen så hade jag klarat av separationen med pappa mycket bättre.

Ja, jag och pappa hade ett storbråk denna vecka. Vilket slutade med att kan kastade ut mig och nu är jag en knäckt människa. Så länge jag inte tänker på det går allt bra, men allt är så konstigt. Kanske är det bra att vi är ifrån varandra. Men det roliga är att jag nästan aldrig var där, och när jag var där så gjorde jag alltid något fel. Och i tisdags kväll så orkade jag inte längre, jag åkte därifrån.

Jag har tappat bort mig själv. Något som jag längtar så fruktansvärt efter är att vara tjejej jag var i högstadiet. Mitt störta problem då var att lärarna skulle komma på mig med rökningen och sedan ringa hem. Vilket dom gjorde när jag gick i nian. Det var det enda. Visst, jag längtade efter att få en pojkvänn, men på den tiden strävade jag efter att bli någon. Att bli ett NAMN. Ett namn som folk skulle kunna säga och andra skulle nicka och säga: Jasså du mena hon. Och jag tyckte att jag lyckades. Speciellt i nian. Det var även då jag började sjunga på allvar. Skolan skakade när jag drog igång på musiklektionerna med kören. Alla visste vem jag var tillslut och jag tror att det har att göra med min röst. Den är unik, och jag hatar mig själv för att jag inte har gjort något med den. Att jag inte tog in på en linje för att utveckla den, för att komma någonstans med rösten som är så jävla bra nu och med rätt taktik och träning så:

Whitney Houston - Släng dig i väggen.

Men det är något som jag inte har gjort. Jag står ensam i min lägenhet och sjunger, känner att vissa saker har jag nu tappat, men andra grejer har jag fått som jag inte haft förut. jag älskar att stå på scenen, jag älskar att visa upp mig, jag vill inte stå till när jag är på scenen. Fick ju kritik när jag gjorde dolly parton och gjorde lite rörelser med armarna till texten. Men vad gör det? Skulle Eminem vara något om inte han stod och hiftade så att armarna nästan hamna på andra sidan konserthallen, eller Britney Spears ?  Dåliga saker att jämnföra med, men det var det enda jag hittade på just nu.

Men åter till det här att jag inte är mig själv. Jag känner mig helt nerbryten inombords och den som borde se det gör inte det. Eller så kanske, vad vet jag? Men hur ska jag göra för att hitta tillbaks till mig själv ? var är den där lilla flickan, den söta flickan, som gick som att världen bugade sig framför henne. Det var så jag kände mig, jag var drottningen. Även om jag var osäker, så fake it until you make it, eller vaddå ? om jag bara kunde hitta tillbaka till den sinnesstämning, så skulle jag nog klara det här, men just nu är det så mycket, det är farsan, morsan, skolan, kompisar, körkort, jobb, pojkvän, hästar.

Och jag känner att jag inte har ett hem att komma hem till. Den känslan slog mig när jag lyssnade på Mötley Crüe - Home Sweet Home. Då blev jag att undra och jag gick verkligen in i mig själv. Har jag verkligen något hus där jag känner att jag är helt välkommen, där jag inte går runt och är rädd för att göra fel? jag har inte hittat det stället än, och jag undrar när jag kommer göra det, och då är det ju den stora frågan: Var ligger det ?

Tänker jag efter så vet jag svaret, men det är något som jag inte vill tänka på.

Nu har jag skrivit om både det ena och det andra och om det hänger ihop vet jag inte. Jag har nu skrivit tankar som kommer från mitt hjärta. Något som jag inte vågar säga i verkligheten. Antingen står det i boken The Heroin diaries, spillror ur ett rockstjärneliv med Nikki Sixx, eller i Den långa vägen ut ur helvetet med Marilyn Manson, att en dagbok skriver man inte åt sig själv. Man skriver den för att man vill att andra ska få reda på en innersta tankar, Men det är något som man inte vill säga högt. Man vill att folk ska komma in på livet, men att släppa in dom med talade ord är mycket svårare än med skrivna ord. Med skrivna ord så ser man inte vem det är som har läst, och det är ingen som säger något om det heller. Den som har läst går sedan runt som att inget har hänt, men ändå vet denne vad som har hänt, vad det är för tankar som vandrar i kroppen.

Exakt dom där orden var det inte, men jag kommer inte ens ihåg vilken utav böckerna jag läste det ur, så vad kvittar det då om jag citerar ordagrant?

Men allt det här kommer direkt från hjärtat, där jag har försökt förklara hur jag känner. jag har inte lyckats på långa vägar, men jag har en spärr i mig som säger : Stopp, nu får du ta och lugna ner dig. Du kan inte vräka ur dig vad som helst. Antar att det är samma person som säger att jag är världelös.

Men mitt hjärta är öppet nu, inte helt men det är påväg. Mitt hjärta är öppet, respektera det och ge fan i att trampa och spotta på det. För respekt och kärlek är något som jag söker...

I can almost see it
That dream I’m dreaming but
There’s a voice inside my head sayin,
You’ll never reach it,
Every step I’m taking,
Every move I make feels
Lost with no direction